Dagen efter...
Tog sprutan igår eftersom jag ska få träffa min nya lilla kusindotter imorgon och vill vara pigg så jag orkar hålla i henne..
Just nu känns det som ett klokt beslut, i morse när jag vaknade när Jocke gick till jobbet runt 7 orkade jag inte lyfta armarna. Han hämtade ett glas vatten och en karta ipren åt mig, och det låter säkert som ett skämt, men det gjorde fysiskt ont att försöka trycka ut tabletterna genom folien..
Känner mig fortfarande helt slut... Blir lugnt idag, fortsätta läsa i soffan och dricka vatten...
Just nu känns det som ett klokt beslut, i morse när jag vaknade när Jocke gick till jobbet runt 7 orkade jag inte lyfta armarna. Han hämtade ett glas vatten och en karta ipren åt mig, och det låter säkert som ett skämt, men det gjorde fysiskt ont att försöka trycka ut tabletterna genom folien..
Känner mig fortfarande helt slut... Blir lugnt idag, fortsätta läsa i soffan och dricka vatten...
Om gårdagens aktivitet:
En sak måste jag säga om det här med att ta sprutor.
Jag fick väl lite välja om jag ville ha avonex (en gång i veckan) eller copaxone (en gång om dagen) och tänkte att avonex nog var bäst för då slapp jag tänka så mycket på sjukdomen under veckan.
Det funkar rätt bra med det, jag säger som jag tror jag läste hos Messan att jag är mer MS-frisk än MS-sjuk (med vissa undantag så klart). Men, en sak jag inte räknade med lika mycket var hur otroligt sjuk jag känner mig när jag väl sitter där och allt är preppat och klart och det bara är kvar att sätta nålen i benet. Just i det läget känner jag mig minst i världen, och jag vill verkligen inte göra det för det känns så otroligt orättvist att jag ska behöva.
Tur att jag har Jocke. Numera låter jag honom göra själva injektionen av medicinen, jag sätter nålen, sen får han trycka ner kolven i sprutan. Mest för att jag vill hålla nålen stadigt med båda händerna och för att det svider bak i ländryggen när jag måste titta på (underligt hur man är funtad va?) Så medan han gör det tittar jag på honom, han tittar på mig och säger att han älskar mig. Det gör det lite lättare, men jag hatar det fortfarande. Inte för att det gör ont, för det gör det inte. Inte för att jag får jobbiga biverkningar, för jag har tur och har som max som idag - ont i ryggen och lite stel.
Men för att det är det sista oundvikliga tecknet på att jag är sjuk, och på att jag trots att jag är precis som alla andra i så många lägen är så totalt och komplett olik på det här. Jag menar inte att det är synd om mig, ni som läst i bloggen från början vet hur mycket jag hatar när någon säger det till mig, och jag känner det inte själv heller. Det finns de som har det mycket värre än jag. Men ibland måste jag bara få vara sur och tycka att det här är för jävligt!
Efter att själva injektionen var klar bäddade jocke ner mig i sängen med popcorn, isglass och Wayne's World. Sen låg han där och klappade på mig resten av kvällen. Har jag sagt hur mycket jag älskar honom? :)
Nu ska jag in till stan med PauPau innan hon åker ner till skåne för sommaren.
Jag fick väl lite välja om jag ville ha avonex (en gång i veckan) eller copaxone (en gång om dagen) och tänkte att avonex nog var bäst för då slapp jag tänka så mycket på sjukdomen under veckan.
Det funkar rätt bra med det, jag säger som jag tror jag läste hos Messan att jag är mer MS-frisk än MS-sjuk (med vissa undantag så klart). Men, en sak jag inte räknade med lika mycket var hur otroligt sjuk jag känner mig när jag väl sitter där och allt är preppat och klart och det bara är kvar att sätta nålen i benet. Just i det läget känner jag mig minst i världen, och jag vill verkligen inte göra det för det känns så otroligt orättvist att jag ska behöva.
Tur att jag har Jocke. Numera låter jag honom göra själva injektionen av medicinen, jag sätter nålen, sen får han trycka ner kolven i sprutan. Mest för att jag vill hålla nålen stadigt med båda händerna och för att det svider bak i ländryggen när jag måste titta på (underligt hur man är funtad va?) Så medan han gör det tittar jag på honom, han tittar på mig och säger att han älskar mig. Det gör det lite lättare, men jag hatar det fortfarande. Inte för att det gör ont, för det gör det inte. Inte för att jag får jobbiga biverkningar, för jag har tur och har som max som idag - ont i ryggen och lite stel.
Men för att det är det sista oundvikliga tecknet på att jag är sjuk, och på att jag trots att jag är precis som alla andra i så många lägen är så totalt och komplett olik på det här. Jag menar inte att det är synd om mig, ni som läst i bloggen från början vet hur mycket jag hatar när någon säger det till mig, och jag känner det inte själv heller. Det finns de som har det mycket värre än jag. Men ibland måste jag bara få vara sur och tycka att det här är för jävligt!
Efter att själva injektionen var klar bäddade jocke ner mig i sängen med popcorn, isglass och Wayne's World. Sen låg han där och klappade på mig resten av kvällen. Har jag sagt hur mycket jag älskar honom? :)
Nu ska jag in till stan med PauPau innan hon åker ner till skåne för sommaren.
avonex
Medicinen ligger i armvecket och värmer på, injektor framme och tvättlappar och kanylburk.
Konstigt hur torsdagarna liksom är medicindag och hur jag så naturligt plockar fram alltoch gör mig redo för det, hade någon sagt det till mig för ett år sen hade jag aldrig trott dom.
Eller kanske ändå, för ett år sen visste jag ju på ett ungefär vad det var som var fel (jag kursiverar där, för fel, vetinteomjagvill använda detordet, men in lack of...) på mig, men inte hur allt skulle skötas..
&e maj förra året fick jag första indikationen på MS, om en vecka ungefär är det ett år sen mitt första möte med drP, veckan efter årsdagen för första kortisonkuren,,, Tänk vad tiden går iaf, samtidigt som det känns som att jag var frisk igår känns det också som att jag alltid haft MS, och att jag alltid vetat om det.
Nu är det dags för spruta, en isglass och How I Met Your Mother i sängen med världens bästa make, som jag firar 1 år med i augusti, tror jag ska hålla fast vid det datumet istället!
Bättre
Jag tror svullnaden håller på att ge med sig även om jag fortfarande är stel i kinden så när jag ler följer liksom inte den vänstra med, vilket gör att jag ser lite sned ut i ansiktet. Sen är den fortfarande lite svullen också, det går inte att komma ifrån - iallafall tycker jag det och att jag ser ut lite som en idiot.
Igår höll jag på att glömma avonexen. Helt plötsligt kom jag på vid halv 10 att det var torsdag så ut med medicinen ur kylskåpet, in i armvecket för att värma upp, fast med nål på injektor, tvätta låret trycka av. Jocke fick trycka in medicinen den här gången också - det går hemskt mycket fortare så. Jag tror det hela var över på 3 minuter.
Jag har verkligen haft tur som inte har nästan några bieffekter alls, när jag läser hur andra har det förstår jag verkligen att det kan vara jättejobbigt. Jag tar medicinen och sen är det bra, dagen efter är jag lite extra stel i benen, men det går över. Känns som att jag har det oförskämt bra!
Just nu börjar jag tycka att värmen är jobbig, har väl inte riktigt ställt om mig till sommarväder än (sen tycker jag ju att det är för tidigt. syrenerna håller på att blomma, är inte det väldigt tidigt?!). Ska kyla ner mina ledkylare och ta det lite lugnt. Fick igen ett mejl från en lärare att han ville ha lite mer av en sak i en av mina inlämningsuppgifter så jag tänkte fixa det idag. Har hittat alla anteckningar jag behöver så det ska nog gå att ordna.
Igår höll jag på att glömma avonexen. Helt plötsligt kom jag på vid halv 10 att det var torsdag så ut med medicinen ur kylskåpet, in i armvecket för att värma upp, fast med nål på injektor, tvätta låret trycka av. Jocke fick trycka in medicinen den här gången också - det går hemskt mycket fortare så. Jag tror det hela var över på 3 minuter.
Jag har verkligen haft tur som inte har nästan några bieffekter alls, när jag läser hur andra har det förstår jag verkligen att det kan vara jättejobbigt. Jag tar medicinen och sen är det bra, dagen efter är jag lite extra stel i benen, men det går över. Känns som att jag har det oförskämt bra!
Just nu börjar jag tycka att värmen är jobbig, har väl inte riktigt ställt om mig till sommarväder än (sen tycker jag ju att det är för tidigt. syrenerna håller på att blomma, är inte det väldigt tidigt?!). Ska kyla ner mina ledkylare och ta det lite lugnt. Fick igen ett mejl från en lärare att han ville ha lite mer av en sak i en av mina inlämningsuppgifter så jag tänkte fixa det idag. Har hittat alla anteckningar jag behöver så det ska nog gå att ordna.
kortison som tablett...
... smakar illa och gör mig minst lika illamående.
Lite bilder på injicering
Jag är tydligen riktigt skakis när jag ska ta sprutan för det var svårt att få till något tydligt, men jag tror att det går bra såhär med...
Såhär ser själva medicinen ut, det är en klar vätska inte särskilt mycket alls, jag får värma upp den i handen innan jag sätter fast kanylen. Det vita locket bryts av.
Nålen är förpackad för sig. Efter att jag brytit bort det vita locket på själva medicinen vrider jag fast nålen, det är inte alls svårt. Burken bredvid är små tvättlappar att tvätta huden med innan sticket.
Hela kalaset sätts fast på en injektior. Det ser ut ungefär som en blanding mellan en kulspetspenna och en liten ficklampa. Här är nålskyddet fortfarande på kanylen.
Här är det lite suddigt då, men kanylen är ungefär 3 cm lång. Jag förstod på Tove igår när vi tittade att hon håller med mig om att den ser grov ut, men den känns verkligen inte.
Och här är den på väg in, alltså..
Jag har inte tryckt på knappen än så den är inte inne i huden. Det finns en liten lampa på injektorn som ska lysa upp så man ser, men jag vet inte om det är direkt nödvändigt, kanske om man ser sämre.
Och där var den inne! Sen måste jag injicera medicinen själv. Som jag fattat det är det för att jag själv ska kunna bestämma hur snabbt den kommer in så att det inte börjar spänna i muskeln och så.. (Haha, jag såg just att mina tår ser ut som små barntår när fokus är på låret, lustigt!)
När allt här inne drar jag upp den delen som skjuter in sprutar och lyfter bort från benet. Sen tar man bort sprutan från injektorn, sätter fast nålskyddet, vrider loss kanylen och lägger den i sin kanylburk från apoteket!
Såhär mycket blod kom det i torsdags när jag gjorde det. Så som ni ser är det ingen massiv utgjutelse.
Så! Då känns det inte så läskigt längre va?! :)
Såhär ser själva medicinen ut, det är en klar vätska inte särskilt mycket alls, jag får värma upp den i handen innan jag sätter fast kanylen. Det vita locket bryts av.
Nålen är förpackad för sig. Efter att jag brytit bort det vita locket på själva medicinen vrider jag fast nålen, det är inte alls svårt. Burken bredvid är små tvättlappar att tvätta huden med innan sticket.
Hela kalaset sätts fast på en injektior. Det ser ut ungefär som en blanding mellan en kulspetspenna och en liten ficklampa. Här är nålskyddet fortfarande på kanylen.
Här är det lite suddigt då, men kanylen är ungefär 3 cm lång. Jag förstod på Tove igår när vi tittade att hon håller med mig om att den ser grov ut, men den känns verkligen inte.
Och här är den på väg in, alltså..
Jag har inte tryckt på knappen än så den är inte inne i huden. Det finns en liten lampa på injektorn som ska lysa upp så man ser, men jag vet inte om det är direkt nödvändigt, kanske om man ser sämre.
Och där var den inne! Sen måste jag injicera medicinen själv. Som jag fattat det är det för att jag själv ska kunna bestämma hur snabbt den kommer in så att det inte börjar spänna i muskeln och så.. (Haha, jag såg just att mina tår ser ut som små barntår när fokus är på låret, lustigt!)
När allt här inne drar jag upp den delen som skjuter in sprutar och lyfter bort från benet. Sen tar man bort sprutan från injektorn, sätter fast nålskyddet, vrider loss kanylen och lägger den i sin kanylburk från apoteket!
Såhär mycket blod kom det i torsdags när jag gjorde det. Så som ni ser är det ingen massiv utgjutelse.
Så! Då känns det inte så läskigt längre va?! :)
