Det rullar...
Jag tar min medicin, försöker hålla benen igång så mycket som möjligt så jag inte bara blir sittande, det är skola och fixa inför uppsats och hålla på. Mycket som bara är helt vardagligt och det är rätt skönt för jag slipepr "ha MS" hela tiden...
Igår var vi på bio och såg Låt den rätte komma in, den om vampyren i Blackeberg. Jag tycker nog att den var väldigt bra men fastnade mest på att den första överfallsscenen är filmad i gångtunneln in till Råcksta där vi bor, jag går där varje dag, nu känns det helt plötsligt lite läskigt... Eller, nej det gör det väl egentligen inte, jag tror inte på vampyrer på det sättet, men det var lite spännande att se sin vardag twistad i en film på det sättet..
Nu ska jag till skolan...
(Se vad tråkigt mitt liv är just nu...)
VABbande av mitt inre barn.
Har skrivit skolarbete men stannat hemma och mått kass. Jag vet att jag inte kan hålla på såhär, igår var jag på skolan vid kvart i 8 men drack bara en kopp te och sen åkte jag hem igen.
Somnade innan jocke igår som vanligt, när han kom och la sig frågade han om han fick hålla om mig eller om det gjorde för ont. Känns kit att det ska vara så, men det börjar gå över. Nu gör det mest ont i nacken óch det är faktiskt till och med skönt på något sätt när han smeker mig lätt i hårbotten.
Planen för dagen är att gå och titta på glasödon. Måste fixa det nu, ni som har sett vår TV (största grälet i vårt förhållande...) kan hålla med om att det är något fel när man inte ser texten. Så det måste ordnas, så är det bara.. Sen måste jag köpa nya skor också för jag har märkt nu under hösten att det är ett stort hål i mina vinterskor från förra året. Jäkla skit, jag gillade dom jättemycket, men jag antar att man får vad man betalar för på din sko.. Å andra sidan kan jag typ inte ha skor längre än så s'att det funkar utmärkt..
Annars rullar det på. Äter medicinen, mår lite illa, kan inte avgöra riktigt vad det beror på... De ringde från KS för att kolla upp mig i måndags (2-veckorskontroll, jag är som en bil...) och sa att om jag fortfarande mår illa i slutet av veckan skulle jag ringa igen. Jag vet inte... Jag tänker att illamåendet kanske är bra, kanske är jag som måste börja äta bättre bara...
Hemma
eller, det har jag inte heller..
Jag pallar inte.. det gör så ont överallt...
Söndag
Har tänkt mycket under helgen på min framtid. Saker som jag kanske inte riktigt velat kännas vid kommer upp och trots att jag är himla glad och positiv kanske jag ibland är lite dum också...
Tänker på det här med jobb... Även om jag inte alls sitter och ser min framtid i rullstol så inser jag att just det här med jobb kan bli trixigt.. Hur ska jag kunna jobba på förskola eller skola när jag inte kan bära saker eller ens springa? Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det... Just nu är jag väl så mitt inne i skoltänket att det inte riktigt kommit upp än, men någon gång måste det ju göra det, HUR ska jag jobba?
Ibland maler tankarna och jag kan inte sluta.
Sen jag fick behandlingen smakar allt damm, inte ens kolsyra känns i bakre delen av munnen, det är som att jag är bedövad.. Riktigt obehagligt, jag äter för att jag måste nu, definitivt inte för att jag vill för det är i ärlighetens namn bara äckligt att känna att jag tuggar på något och sen "försvinner" det liksom bara ner i halsen, känns knappt att jag sväljer ibland..
Lever på lakrits fisherman's friends, de smakar lite iallafall, men de ger mig ännu mer halsbränna...
Usch, jag vill bara klaga på allt idag! Fy vad trist! Jocke klappar mig på ryggen men min spontana reaktion är alltid "aj". Hur kul är det? Förstår att han tappar lusten och känner sig elak. Försöker förklara att det egentlgien inte gör så ont som det kanske låter, men visst.. det gör ont...
Kräkfärdig med..
NU slutar jag klaga!!! Skärpning Hanna!!!
Användning av blogg.
Hepp!
Enter blogg!
6e juni skrev jag om det förra gången, det var alltså. låt se.. 2 dagar efter sista kortisonet den gången... stämmer rätt bra in även på den här omgången.. Tänk vilken tur att man dokumenterar! Nu kan jag ju känna mig lugn... ;)
Dagens umm.. dialog...
-Jag har hört rykten om dig!
-Att jag är sjuk menar du?
-Ja.. Jag vet allt om MS, min syster har det.
-Mmmm. (Jag håller mig för ansiktet för jag har galna hot flashes av kortisonet och har inte sovit så mycket heller.)
-Ja du är ledsen förstår jag.
-Njae, jag är bara väldigt trött efter kortisonet och...
- Ja! Du är ledsen helt enkelt, skitledsen!
Jag är helt övertygad om att den här presonen menade allt väl i världen, jag känner henne till den punkten att jag vet det. Men om jag säger att jag itne är ledsen så är jag inte det. Och jag blir definitivt inte gladare över att höra om alla som sitter i rullstol, inte kan röra sig och som har assistenter dygnet runt. Jag säger inte att den här personen ville göra mig ledsen, men jag orkar inte just nu efter beahndlingen med att få andras sorg projicerad på mig, jag har inte fysisk kapacitet för det just nu. Jag mår illa, har världens äckligaste smak i munnen, känner mig svag, har sovit dåligt om än mer än förra gången, Jag har svårt att andas, hickar (och det gör ONT), mitt ansikte är knallrött och jag känner mig varm.. Jag är inte ledsen, bara så otroligt galet trött och LESS!
Ska på middag imorgon med klasskompisar och får efter kosnultation dricka ett glas vin. För mer och kortisonet i kroppen kan reagera illa med alkoholen vilket kan leda till en psykos och jag kan få för mig att jag kan flyga.. Tror jag håller mig borta från alkoholen helt, hon som jag ska till bor på 5e våningen och har precis fått balkong...
so far so good...
Hade en mysig morgon på KS, bara jag och sköterska S, alla andra var på konferens så vi satt och pratade medan droppet droppade. Ska dit imorgon igen vid 7.45 för sista droppet för den här gången.
Har galet ont i fötterna, det svider och jag har svårt att hålla dom mot golvet, jocke har masserat lite, men det gör mest bara ont det med. Ska ta en dusch och sen läsa ett tag tror jag, se om jag somnar tidigt eller inte, hur som får ju kroppen vila om man ligger...
Börjar få halsbränna också, det hade jag förra gången med, men den brukar gå att kontrollera. Mest orolig för de där avgrundsraparna jag höll på med i säkert en vecka efter förra gången.. ;)
Försök 1
Fötterna svider helt galet mycket, försöker bortse från det, men det är svårt, undrar om ipren-gel funkar? Ska kanske köpa imorgon bara för att testa, har ju inte direkt något att förlora.
Fått ett jättefint armband av min mamma, en frälsarkrans. Vet inte om jag kommer att lägga in lika mycket religiöst i den som det verkar vara tänkt, men det står att man kan göra den till sin egen, så jag antar att det får bli något sådant. Om inte annat är den perfekt för mig att ligga och pilla på nu medan jag vrider mig fram och tillbaka i sängen.
Ska kolla när jag måste åka för att hinna så tidigt som möjligt till KS så jag inte missar för mycket av min praktikdag imorgon.
Håll tummarna för att jag får sova lugnt..
På't igen!
Mest är jag glad att de tog mig på allvar och att jag fick behandling. V'ldigt glad. Jag gillar alla sköterskor och drP och drM mer och mer för varje gång jag är där, de tar så fantastiskt bra hand om mig, kunde inte be om mer än vad de gör..
Blev kortison sent idag, inte förrän 16.00 så jag lär väl inte sova i natt...
Nu så!
Orkade inte med så länge bara, det blev för varmt...
Har känt mig vinglig och trött i benen idag så det ska bli jätteskönt att få komma in till KS imorgon, förhoppningsvis har de någon idé på hur det ska gå att göra det bättre, känner mig så trött och vill inte bli sittande hemma igen, har inte tid med det!!
Men, vill tacka K som skickat fantastiska ledkylare till mig. Helt underbara, har dom runt vristerna nu och de hjälper verkligen! Tips till alla som känner sig varma! www.chillyou.se
Fresh!
Så inget bad för mig, däremot en viss ovilja att ta ett glas vatten...
Fått tid.
Skönt att man får hjälp så fort även om jag är lite rädd...
Det är konstigt, pratade just med pappa om det och formulerade en tanke som jag itne vet om jag gett uttryck för förrut. Jag har gått med det här så länge, fått höra att jag inbillar mig, till slut trott att jag inbillar mig, att jag bara varit lat när jag inte orkat hänga med på allt.. Jag tror det är därför jag gick runt och led så länge för att det var ju inget fel, därför jag inte klagade för vad skulle jag klaga på...
Och nu när jag fått diagnosen så spökar de där tankarna fortfarande... Är jag varkligen sjuk? Har jag verkligen ont i benen? Kan det inte vara så att jag inbillar mig iallafall... Så nu sitter jag här, med värk och ilska och tänker att jag nog var dum som ringde till drP imorse för hej, det kanske bara är jag som inbillar mig igen... Jag har gått och tänkt så mycket och hatat att vara den lata tråkiga att jag tror att jag fortfarande är det... Är det så att jag bara gnäller...
Sen tänker jag att det här är kanske lägsta nivån, att ont i benen och ryggen och så, det får jag leva med. Jag får ju hela tiden höra att jag aldrig kommer bli helt frisk, så vilken nivå ligger man på liksom, hur mycket måste jag stå ut med på daglig basis och när blir det för mycket så jag kan be någon ge mig medicin? Jag vet inte...
Det är svårt att förklara och ännu svårare att bryta. Kan inte gå runt och tänka så här, kan jag få hjälp ska jag väl söka den?
Liten grej bara,,,
Man blir så less...
Under helgen har jag mått sämre.. benen vill inte lyda längre, jag har så fruktansvärt ont i vristerna när jag har gått och återigen blir jag stående en liten stund innan jag kan röra mig efter att jag suttit ner..
Så, syster S sa att så fort jag känner att något är på gång ska jag ringa dom och så ska jag in på tester..
Så idag ringde jag, och nu vill de att jag ska komma in på onsdag och då blir det samma tester som alltid, ekg, balans, syn you name it, they test it.. Orkar inte!! Jag önskar att jag inte ringt! Jag sa till henne att jag tar tillbaka det, men hon tycker att jag ska komma in och i ärlighetens namn är jag väl inte direkt sugen på att bli lika handikappad som jag var i våras, men jag känner att jag inte vill spendera så mycket tid på sjukhuset den här veckan med.. Blir SÅ less! Önskar så att jag inte sagt något, fast än jag lovade ju att jag skulle..
Tröttsamt är det iallafall...
Önskar att de bara kunde ge mig kortison så kund det vara bra så..
Av någon dum anledning känns det som att jag gör dom besvikna genom att få ett skov såhär snabbt inpå att jag började med medicinen...
Ibland är det det lilla...
Vad det hela handlar om... Ett litet totalt oansenligt vitt piller... Jag var uppe sent igår, typ till halv fyra, och pratade med en kille i England över vent.. var lite lagom full också efter mitt vin så jag var en riktig fena på engelska, sådär som man bara är just när man fåt i sig lite.. Han hade iaf mycket han behövde prata om så det blev sent för mig. Vilket också innebär att jag vaknade riktigt sent, men jag hade faktiskt ställt väckarklockan vid 9, gick upp och tog min tablett, drack ett glas vatten och sen somnade jag om igen.. Känns bra nu att ha tagit det vid rätt tid, ska även i fortsättningen försöka åtminstone gå upp så för tablettens skull.. Men men, det är två år, och sen resten av livet, vi får väl se, lär inte vara så duktig hela tiden... :)
Våra fantastiska blommor är på väg att blomma ut, nu lyser det klärrött ändå upp i toppen på dom, lite sorgligt, de har känts som någon form av urtidsväxt inne i vardagsrummet...
fredag
Varför inte njuta lite av helgen nu när jag lämnat in min skriftliga tenta och träffat handledare för uppsatsen och allt verkar bra.. jag tycker att jag är värd det!
Jo
Igår kom jag på under ett samtal med A över msn att om jag skulle tro på något högre, gud eller öder jag vet inte vad, så förstår jag lite varför jag fick det här nu..
Det låter sjukt att säga det, men jag tänker att det kanske var meningen att jag fick den här diagnosen, och att jag fick den just nu, för att jag känner mig stark nog att pröva på den här studien.. Det kanske var det, det kanske är ödet att jag ska orka med det här för att någon annan som inte gör det ska slippa och för att medicinen ska komma..
Hmm, snacka om att ge sig själv lite väl höga tankar, men på något sätt känns det lite tryggt. För som det ser ut just nu, så orkar jag...
Åter till attityder...
... en till kategori som jag tycker mig skönja som jag på förekommen anledning vill ta upp och också verkligen HATAR är:
Tada!
Den självutnämnda experten:
Två verkliga citat - "Min kompis skrev sitt specialarbete i 3an på gymnasiet om MS så jag vet verkligen precis vad det innebär!" eller "Min kompis dotter har det, jag har läst lite på internet, så jag vet verkligen precis vad det innebär!"
Tillåt mig hånskratta åt er bakom er rygg.
Visst skämtar ni?! Snälla säg att ni gör det!!! Jag vet att ni menar säkert det allra bästa, att jag behöver inte förklara mer för ni vet redan, men säg då att ni har ett hum om det, inte att ni vet! Ni VET ingenting! Ni anar, ni har läst på MS-portalen och inte ens säkert att ni fattat någonting! Jag har som jag sagt tidigare stor tolerans för de flesta reaktioner, men när jag får höra att någon annan, som bara läst om det eller kanske sett någon anhörig (visst, jag tar inte ifrån dom det) säger att de VET PRECIS hur jag mår, då vill jag bara kräkas! Jag pallar det inte, det är sånt hyckleri, och grejen är den att de i de fall där jag stött på det här har det inte varit från personer som i grund och botten menat väl, det har varit från personer som velat hävda sig och visa hur kunniga de är, vilket de misslyckas katastrofalt med!! Om de nu visste så förbannat mycket om vad sjukdomen jag har skulle de veta att det JAG går igenom inte på något sätt är liktydigt med vad deras anhöriga eller de personer de läst om gått igenom. Vissa likheter, visst, men som sagt, om ni vet och kan er MS borde ni också veta att vi inte är en homogen massa som man bara kan klumpa ihop på det sättet. Idag sa jag till personen i fråga när den sa att någon den kände till hade det och det yttrade sig på ett visst sätt att ja, du kanske säger att hon har det så, men JAG har MS och vet bättre om hur jag mår än vad du gör.. Jag brukar vara väldigt tillmötesgående och lyssna på andra, men jag blev förbannad.
Idag fick jag höra, med personen som sa det framåtlutad mot mig med en hand på min arm att: "Men du... Det är bara nerverna!" VA??!!!! Det är BARA NERVERNA??!!! När jag nu tänker på det inser jag ju att personen i fråga inte förstått vad den läst när den sett att det är en sjukdom som påverkar det centrala nervsystemet.. Bästa boten enligt den här personen? Gissa! I dare ya!
GÅ OCH FÅ MIN AURA ANALYSERAD!!!!!!
Det är sant! Det är tydligen det enda jag behöver göra för att må bättre, jo det är SÄKERT!!!
Jag fick höra att jag inte behövde hjälp...
Jag har inget emot alternativa metoder, tror på att skov kan lättas på olika sätt och att jag säkert kan må bra, men när folk säger till mig att det är inte alls kroniskt, det kan gå över bara du gör såhär, jag ska säga precis hur det känns: som en fet hård knytnäve i magen... Jag vet (återigen) att det sägs i största välmening, men jag har inget att vinna på att ställa in mig på att jag ska bli frisk bara jag äter fiskleverolja en gång om dagen eller om jag tar järntabletter.. Det kan kännas bättre i vissa lägen, visst, men jag KOMMER INTE bli kärnfrisk!!!
Det är en sorg jag måste leva med, det är något jag måste acceptera för att orka med mitt liv och allt vad det innebär. Jag säger inte att man ska förlika sig med tanken på att vara sjuk, och det är långtifrån vad jag gör, och jag vill heller inte säga att jag accepterar någon form av underlag, MEN jag accepterar att jag får lov att göra det bästa av hur mitt liv ser ut.
Jag står som sagt ut med det mesta, jag har en öppen syn på min sjukdom, håller den inte hemlig, pratar inte heller om den med alla, låter andra prata med mig om den för att de kanske behöver det också. Jag tror att mina närmsta får stå ut med mycket men att jag får stå ut med mest, för jag kanske pratar av mig hos dom, men ALLA andra pratar av sig hos mig... Så jag får höra så mycket och så många tankar, och det mesta är omtänksamt och okej och kommer från en bra plats, men att få höra att de vet allt om min sjukdom och att jag inte fattat, det gör mig så äckligt arg...
För övrigt går jag runt och mår rätt illa nu, jag hoppas att det är en biverkning och att jag fått medicin.. Vad var det jag skrev igår? Jo! Jag har fått medicin!
Tankar
Igår tänkte jag att det var lättast att ställa in mig på att det inte är medicin så jag slipper bli besviken. Idag tänker jag att det är bättre att tänka att jag verkligen får det veksamma medlet för då kan jag slappna av och kanske känna mig lite bättre än hur jag faktiskt mår..
Låter det dumt? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för att det ska bli rätt.
Om jag tänker att det är sockerpiller - Jag slipper bli besviken om jag inte mår bättre på en gång, jag slipper känna att det här var två bortkastade år när jag väl får veta det. Jag kommer fundera över minsta lilla krämpa och säga att det är för att jag inte får någon medicin...
Om jag tänker att det är medicin - jag kan slappna av och uppmärksamma alla dagar jag mår bra. Jag kan ta medicinen varje morgon och inte behöva tänka att jag gör det i onödan. När jag mår lite illa kan jag intala mig att det är någon bieffekt och inget att vara orolig för... Dessutom kan jag tänka på varenda liten grej som känns positiv till skillnad från varenda liten grej som känns negativ!
På det stora hela känns det mycket lättare att ställa in sig på medicin. Och vaddå bli besviken egentligen? Det är inte som en tenta och man tänker att man måste göra om den för då blir man gladare när man slipper och inte lika ledsen om man måste, det är så lång period framåt det handlar om så det går inte att tänka så om det här. Jag ser inte att något är ett misslyckande på något sätt, att bara jag mår bra så är det okej med vilket som, på något sätt. Om jag ska ha ett bra liv så kan jag inte gå runt och tänka att allt går åt helvete.
Jocke säger att han tror att det är medicin för när han kom och la sig inatt sov jag oroligt och var varm som om jag hade feber. Jag vet inte, men han tänker att det kan vara en reaktion på medicinen iallafall.. kanske.. Jag tror jag tänker att det är så, för oj vad mycket mer positiv jag blir när jag tänker att jag får medicin! Nej hörrni, vi tänker medicin! Och skulle det visa sig om 2 år att jag fått sockerpiller så får jag ju medicinen då och då kan det bara bli ännu bättre efter det, jag har inget att förlora..
Förstår ni nu?
trött
Från ms-guiden:
| Vanlig trötthet: | Fatigue: | |
|---|---|---|
| Knuten till energiförbrukning. | Kan uppkomma redan vid liten eller utan ansträngning. Tröttheten är mer frekvent och mer intensiv än vanlig trötthet. Tröttheten har större påverkan på aktiviteter i vardagen. | |
| Relativt kort återhämtningsperiod. | Återhämtning tar längre tid. | |
| Starkt samband mellan specifika fysiska och/eller psykiska faktorer. | Det finns inga tydliga samband mellan fatigue och andra symtom/funktionshinder av MS. Kan förstärka andra MS-symtom. Kan uppkomma utan symtom på depression. Ofta förvärras tröttheten av värme. |
Fatigue är med andra ord ett symtom av MS, precis som känselstörningar, svaghet, synrubbningar, balansproblem osv. Fatigue påverkar livskvaliteten en hel del och förmågan att utföra aktiviteter i det dagliga livet. Energin och uthålligheten minskar och därmed också orken att hantera andra symtom som MS medför.
Ha ha! Det är ju jag!
Hemma igen.
Hade skola på förmiddagen, var gråtfärdig mest hela tiden, vet inte varför, nervös antar jag, så Carro bestämde sig för att följa med mig och jag är så tacksam för det. Jag tror hon tyckte att det var informativt att träffa drP också, och sköterskorna, nu vet hon ju på ett ungefär vad det är jag gör där och hur människorna ser ut.. Jag tror också att hon förstår nu varför jag känner sån trygghet med drP, han är verkligen toppen, gilla rhonom mer och mer för varje gång..
Gjorde alla prover igen, som jag antar att jag ska göra varje gång i fortsättningen, svalde min kapsel och nu börjar färden..
Vem vet...
Kände mig ledsen och ynklig när jag gick genom Råcksta, men väl hemma hade min man köpt en fantastisk lila sjal som han vet att jag suktat efter, nu har han gått och handlat... Älskar honom, det var precis vad jag behövde...
Ska vila en stund nu, återkommer med längre beskrivning...
Kvällen innan.
Jag har ju redan bestämt mig och jag vet att jag kommer göra det jag ska imorgon om det inte helt plötsligt skulle visa sig att jag inte får iallafall.. Jag vill gärna tro att de skulle hört av sig under förra veckan i så fall, för om jag inte passar in så skulle jag ju inte behöva åka dit imorgon..¨
Känns som att alla tankar på placebo kom som ett brev på posten just ikväll. Ligger i soffan och tittar på How I Met Your Mother med jocke och funderar... Väldigt glad att jag har honom i såna här stunder. Jag behöver inte prata med honom om det om jag inte vill, men när jag säger något så lyssnar han och diskuterar det med mig tills dess jag känner att det är nog för stunden...
Så, imorgon ska jag vara på KS först 13.30 för möte och tester med sköterska S, sen ska jag träffa drM och sen är det möte med drP som ska vara med när jag tar första dosen. Sen får jag ligga kvar där på avdelningen tills dess de är säkra på att jag inte får några allergiska reaktioner. Jag antar att det är bra att de kollar och så, samtidigt gör det mig såklart lite nervös. Jag vet att det kommer gå bra, men känner mig lite orolig för allt.. Känns nervöst att inte veta.. Det är lång tid som kommer gå åt till ovisshet.
Mycket tankar ikväll men inget som verkar vilja komma ner i ord. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det känns så snurrigt allting. Har känt mig allt från upprymd till gråtfärdig under dagen och just nu känner jag mig rätt låg. Har skrivit kanske halva min skoluppgift, men jag har ju iaf till fredag på mig så det ska nog gå bra iallafall..
Svårt att fokusera
Känns fortfarande som att jag fattat helt rätt beslut, men jag kan också känna lite oro och rädsla. Har väl ställt in mig på att jag kommer få placebo... Känns kontisgt att ge sig in i något som man inte får veta resultatet på förrän om 2 år... Lite tufft, men det ska nog gå bra.
Tror drP figurerade i mina drömmar i natt, att oavsett vilka olika saker som hände i drömmen så såg jag honom någonstans i bakgrunden, och nej jag tror inte att jag är kär i honom, ha ha, men jag antar att mitt undermedvetna är mitt uppe i processen med att fatta att det här är vad jag ska göra. Jag tror jag lägger stor vikt vid att jag får fortsätta att ha honom som min neurolog för jag litar så fullständigt på att han vet vad han gör och att han ser till mitt bästa, och det kanske var därför jag såg honom överallt, för att lugna ner mig... Jag skulle tro att han är min trygghet på KS.
Igår tittade vi på film och drack vin, Julia, Carro, E och jag. Var jättetrevligt, vi såg CryBaby och sen Blue Hawaii, vilket var en helt galen film, elvis som en riktigt obehaglig typ som skämtade lite kvinnoförnedrande och smiskade tonåringar i blöta klänningar..
Trevlig kväll!
God natt!
För övrigt...
Har fått den graverad, nu står det ...aldrig rädda mer. 1/8-08 i den...
jag är så väldigt glad över att det fick plats. Det är ju sista raden i ur knyttet som mamma läste vid vigseln. Stämmer så bra, aldrig rädd mer, så länge jag har honom.. :)
Trött ganska mycket...
Men det är väl så, alla andra är ju trötta också, kanske bara är jag som ger mig själv rätten att spela ut på det så mycket som jag gör.
Träffade Pau för lunch idag, himla mysigt att få se var hon jobbar nu! God sallad också!
onödiga utgifter
Vet att det kanske var onödigt, men när jag gick hem över torget i vällingby efter att ha handlat mat kunde jag inte hålla mig, kände att jag behövde röda gladiolus för att lysa upp hösten även inne i lägenheten... Blev bara så himla glad!!!!
