kiharu

Att välja modet, och att valet att handla modigt i en situation blir en del av min karaktär. Att om man i sitt liv vill göra modiga saker och i de fall där man kan väljer det outforskade kommer de valen att bli lättare och lättare för varje gång. Som skrivet betyder inte det att det är något som blir skrivet i sten utan måste övas och nötas in. Och om man då till slut komemr till den där punkten, det där vackra citatet "modet kan bo i min karaktär", då kanske man klarar av mycket mer än man trodde.

Jag tänkte iallafall att jag på något sätt valt modet, valt att inte fly, när det gäller min sjukdom och hela det här med mediciner och tester, hur mycket jag än har önskat att jag slapp ta alla tester som jag gjort och fortfranade gör, så började jag någonstans med ett medvetet val, att det här var den enda vägen att ta, och nu känns de där valen inte längre som val utan som självklarheter. Och jag menar inte att jag är en så himla galet modig människa för egentligen finns det inget mod i att ta blodprover eller bli inrullad i ett rör där någon tar magnetiska bilder av ens hjärna.. Men, okej, om mod inte är rätt ord så tycker jag iallafall att jag byggt upp en karaktär som klarar det mesta av det här nu, om än kanske inte alltid med ett leende på läpparna, men oftast faktiskt!

Skrev jag om min nya läkare? Nej jag tror inte det.. När jag var hos den nya neurologen, som jag inte ska prata personliga saker med utan bara hur jag mår, så hade hon en hel lista med frågor som jag tydligen ska svara på lite allt som oftast. En av frågorna var om jag var glad. Jag antar att de kommer fråga den hela tiden för att se hur medicinen påverkar ens sinnestillstånd typ. Iallafall så svarade jag utan att tänka efter att jag är glad. Jag skrattade till och med när jag sa det. Och hon skrattade och sa "Vad bra!". Jag tror helt enkelt att jag är glad! Vilket är himla skönt!!

Igår när jag skulle gå till skolan satte jag på mig en stor röd tygros över hjärtat. Hade en blå tröja och den där rosen lyste verkligen mot den. När jag gått ut genom dörren hann jag tänka att jag aknske såg ut som en clown, men precis förbi vårt lilla torg här i Råcksta träffade jag ett barn, kanske 1 år, i en barnvagn tillsammans med sin pappa. Så fort barnet såg mig lyste ansiktet upp, jag skulle tro att den där röda blomman riktigt glödde i solen, och hon pekade på mig och skrattade, jag log tillbaka. När jag gått förbi hörde jag att pappan sa till sitt barn "Hade hon en fin blomma på sig?" och barnet skrattade. Och sen log jag resten av dagen! Hur kunde jag ens tänka att jag inte skulle våga ha den där rosen på mig? Hur löjlig får man vara?! Alla clown-tankar var borta (även om jag skämtade om det sen på skolan) för blicken från det där barnet gjorde det värt alla sneda blickar på tunnelbanan från vuxna tråkiga människor i grått.

Solen lyser fortfarande, regnet som kom för en timme sen har tagit fram den där underbara höstdoften och suddat bort allt damm och grus och gjort att träden fullkomligt brinner av underbara färger, Livet är härligt!!!

Måste skriva skoluppgift nu, måste måste måste.
Ska träffa Julia ikväll så kan inte sitta som vanligt och tråla in det i sista minuten, måste vara gjort innan, tja, låt säga 15.00. Och det ska väl inte vara några problem, har redan börjat lite och det är bara en sida.. Om jag bara visste vad det är de vill att jag ska skriva egentligen...

Det blir som vanligt en chansning och bara lite fri text med referenser..

... som var, helt klart, trist...

Men föreläsaren pratade bland annat om att valen man gör i livet formar den etik och moral man lever med, det var något om ett dike och att om man väljer ena sidan visar man mod och den andra innebär att man flyr...

Och hmm, nu kan jag inte riktigt redogöra för hur mina tankar gick för efter denna lilla stund av klarsynthet tappade jag fokus igen, men grunden var att jag kände att jag valde det outforskade i och med mitt medicinval och på något sätt kände jag mig väldigt modig där inne i k-aulan... Ska se om jag läser det sen om jag fattar vad det var jag egentligen tyckte.. Men jag var glad iallfall..

Vill mest bara säga tack för reaktionerna på mitt inlägg om andras reaktioner.. ;)
Telefonsamtal, mail och inlägg i gästboken här. Tack så jättemycket, glad att ingen tog det på fel sätt utan förstår min tanke och att jag inte alls vill få folk att reager apå ett visst sätt och inte på ett annat. Som jag skrev till Gunnel, det enda jag inte klarar av är just om någon säger att de tycker synd om mig... Men ingen lär väl våga det igen.. ;)

Så under kvällen har jag lyssnat på lite mer gubbrock och ville bara dela med mig den här låten som känns som lite av en themesong igen.. jag har många... :) Videon är väl lite halvkass, men texten säger det mesta. God natt alla.

Jocke ligger och sover som vanligt på helgmornar och jag har suttit ute i soffan och tittat på tv och funderat lite...

Det jag tänkt på är andras reaktioner på min sjukdom, och på hur jag reagerar på deras reaktioner, och deras reaktioner på min reaktion.. the list goes on and on...

Jag antar att jag innerst inne inte riktigt fattat det än, eller, det kanske jag har men att jag fortfarande skjuter ifrån mig de jobbigaste tankarna på en framtid i rullstol eller om vi bestämmer att vi faktiskt inte ska ha barn. (Och jag hör er skrika "Men ni KAN få barn!!! Ni KAN!!" och herregud människor, det vet väl jag med, men jag vet också bäst hur jag mår och vad jag tror att jag klarar av och som tur är verkar det slutgiltiga beslutet ligga åtminstone 2 år in i framtiden.) Iallafall verkar jag klara det hela rätt bra än så länge. Upptäcker att jag nog har mer mental styrka än jag trodde. Antingen det eller så, som sagt, försöker ignorera det oundvikliga.

Så, olika reaktioner jag får:

Äsch-attityden
En del kastar direkt in att det är ingen fara det här, känner massor med folk som mår jättebra och hej och hå! Suck it up för fan! Jag tror att mina reaktioner på sånt blir att jag helt plötsligt vill berätta all skit som diagnosen medför och alla tårar som kommer och att deras välanpassade vänner förmodligen har ett rent helvete som de inte berättar för någon för vem vill höra på klagomål hela tiden? Jag uppskattar att man försöker muntra upp mig med de där orden och jag förstår att de inte försöker bagatellisera utan kanske också skyddar sig själva genom att bortse från problemet. Det är ju en skyddsmekanism och de kanske tror att jag inte vill prata om det alls, och det har de ju till viss del rätt i, kanske inte så att jag alltid känner att MS står högst upp på listan över funderingar, men ibland gör det det, ibland vill jag bara slänga ur mig något om det och få en respons på det som kanske innebär en kort stunds pratande om hur mycket jag hatar att behöva sträcka på benen innan jag går upp och hur himla ont den fyrtiosjunde krampen i benet den dagen gör. Och oftast är det bara det jag behöver säga och sen kan vi gå vidare.

De ledsna ögonen
Vissa säger inget, de säger kanske just det, att de inte har något att säga för vilken typ av stöd kan man egentligen ge? Uppmuntrande kramar kanske, ett litet snett leende, jag vet inte. Och jag menar inte att alla ska veta vad de ska säga när de får reda på det, för det finns kanske inget att säga och det är helt okej, men de där ögonen ligger ofta väldigt nära nästa kategori.

"Tycker så synd om dig!!"
Ge fan i det! Jag vill inte ha något tyck-synd-om, det hjälper mig inte ett dugg!!! Jag var på en fest där en tjej (som jag egentligen inte ens känner) fick höra att jag hade MS och ville berätta för mig hur synd hon tyckte om mig med en tår i ögonvrån. Jag hatar det! Och missförstå mig inte nu, jag säger inte att de runt omkring mig inte har rätt att reagera eller att till och med sörja (dåligt ord, men stämmer rätt bra), men snälla för guds skull, säg inte att det är synd om mig! Jag har en sjukdom som jag kommer få jobba med resten av mitt liv, ja det är fullt med tester och röntgen och dagliga problem, men det är inte synd om mig! Jag försöker tänka mig vilka det är synd om, med det är svårt, för vem vill se sig själv som ett offer utan möjlighet att själv ta kontroll över sin situation, för det är ju i grunden precis vad det innebär. Någon det är synd om är fast, oförmögen att lyfta sig ur skiten kanske inte ens möjligt med hjälp från utomstående. Jag tror att de som tycker synd om mig tänker sig att vara i samma situation och intalar sig själva att de aldrig skulle klara det, vilket är dumt, man klarar det för man har inget val, det är ens liv.
När någon berättar för mig att de tycker synd om mig fylls jag av ett tyst raseri, det kanske inte syns på mitt ansikte men om man tittar i mina ögon så ser man det nog. Jag blir väldigt verbal i hur fantastiskt mitt liv är, hur underbar man jag har, vilken fantastisk familj och suveräna vänner. Jag berättar om hur tur jag haft med min neurolog på KS, MS-teamet med sina underbara underbara sköterskor, möjligheten att få pröva en ny medicin, tanken på att göra något bra för eftervärlden om jag får vara med och ta fram den. Jag blir som en lejonmamma utan ungar, MS blir min unge, ha ha! Jag skrattar i olyckans ansikte och visar mig från min starkaste sida och sen sitter jag i ett hörn och undrar om de har rätt.. Det stör mig nog mest, att "tyck synd om"-mentaliteten påverkar mig så kontraproduktivt, för i hjärtat undrar jag då om de har rätt, är allt förlorat? Fast det håller bara i sig en liten stund innan jag igen känner att livet är till för att levas och jag är ingen diagnos, jag är Hanna!
En nära vän sa just att hon tyckte synd om mig och jag sa åt henne att inte göra det för jag är okej, och hon svarade "Men du måste låta oss vara ledsna också!" och jag förstår den tanken, men grejen är den att det är helt skilda saker! Jag vill inte ta ifrån någon att det som är min diagnos är något jobbigt för folk runt omkring mig också, men om det nu är så att man känner att man måste tycka synd om, tyck synd om er själva då och er förlust av min förmåga att springa eller lära mig namnen på era nya pojkvänner, för mig är det faktiskt inte synd om, inget offer!
Den enda som får tycka synd om mig är Jocke, för jag vet att han ser mig varje dag, han är den som vet mest om hur jag mår och vad jag klarar av. Men han säger det aldrig, han har aldrig aldrig aldrig sagt till mig att han tycker synd om mig, och i ärlighetens namn tror jag inte att han gör det heller, men han är fortfarande den enda som skulle kunna få säga det till mig utan att det skulle göra mig tokig.

Den lugna intresserade
Den bästa, den skönaste, den finaste reaktionen. Intresset finns där, frågor om hur jag mår, uttryckande av tankar om vad det innebär för mitt liv, min framtid, och samtidigt möjligheten att se det positiva i situationen, att när vi pratat om det en liten stund kunna skratta åt eländet tillsammans med mig. Ärliga spontana kramar, lätta, inte krampaktiga. En hand på axeln när huvudet sjunker ner mot bröstkorgen och jag inte orkar se folk i ögonen för att jag börjar gråta. För den här reaktionen kan få mig att gråta. Jag får berätta fritt, jag behöver inte vrida det till något positivt, jag behöver inte få det att låta som ett helvete, jag behöver bara säga precis hur jag mår och det gör att jag kommer i kontakt med hur jag faktiskt mår, vilket vissa dagar innebär att jag vill gråta, andra dagar skratta. Som tur är verkar mina närmaste ha den här inställningen, det tackar jag min lyckliga stjärna för. Och om de kanske börjar i någon av de andra kategorierna så slutar de oftast här...

Tyck gärna att livet är orättvist och att situationen är förjävlig, men glöm inte att skratta åt det också.. Jag gör det, varje dag skrattar jag åt något som har med sjukdomen att göra, det kan låta som att jag försöker mörka något, men det är faktiskt sant! Det kan vara att blinka åt Carro och säga "Du kanske har MS?" när hon är trött (att hon står ut med mig!!), det kan vara att skratta åt att Jocke får komma och hålla mig i handen när jag ska gå från soffan till sängen. Kan när jag inte vill gå och handla säga åt Jocke att han får göra det, "Jag orkar inte! Jag har MS!!". Det finns så mycket som går trögt i livet, men varför göra det jobbigare än vad det är? Det finns roligare saker att göra än att tänka på rullstolar och rehabilitering hela tiden...

Nu har min make vaknat, alldeles ruffsig i sitt vackra rödblonda hår...

Igår efter att jag och min make (haha) städat i lägenheten och ätit middag och tittat på film orkade jag inte hålla ögonen öppna längre, stört omöjligt. Jag hade iof hållit på hela dagen då, för orientering sen skola sen städa.. Hur som var klockan halv 10 och trots att det var mysigt att ligga i soffan och pilla jocke i håret orkade jag inte mer.

Så jag somnade.

På två röda sekunder...

Vaknade snabbt till när han kom och la sig någon gång efter 12 skulle jag tro, sen vaknade jag och kände mig för ovanlighetens skull pigg där vid kvart över 7. Åkte in till Sabbatsberg för röntgen i mina skönaste mjukiskläder för vem orkar vara snygg på röntgen? Var där typ en halvtimme i förväg för jag var inte riktigt säker på om jag skulle hitta, vilket som vanligt visade sig vara totalt problemfritt..
MRI tog 40 minuter, kontrastvätska i dropp i handen, blödde som attan...
Lungröntgen 2 minuter...

Hemma... Sov...

I've done it again..

Hur som! Tester hit och tester dit.. spenderade en halv dag på KS förra veckan och pratade med drP, nya sköterskos S och I samt ny läkare som ska hålla koll på mig, drM... Alla verkar positiva till att jag ska komma med i testgruppen..
Det var blodprov, finmotorikprov, balans, blodprov, urinprov, gå fram och tillbaka i en korridor i 20 minuter... typ.. Men som sagt, hittills verkar allt bra och jag har inte fått något brev än om att något inte stämmer.. håll tummarna..
Imorgon ska jag till Sabbatsberg för hjärnröntgen och lungröntgen... Det blir väl sista provet att "klara", redan inplanerat att komma in 6e oktober för att börja med medicinen.. Då måste jag vara där halva dagen igen för jag tar första pillret där och de vill väl kolla om jag får någon allergisk reaktion kantänkas..

Annars är det rätt bra. Har varit på praktik hos "min" klass, numera 4or och en del tror nog att de listat ut världen.. Jag älskar dom! De gör mig så himla glad varje dag även om jag får tjata ibland så är det de där små grejerna som lyfteer en hel dag... Har ÄNTLIGEN lyckats få kontakt med en av de lite struligare eleverna, vi har inte kopplat varandra förrän nu, men helt plötsligt blir jag frågad om jag vill sitta bredvid och hjälpa med matten och de vanliga skriken tystnar för en gångs skull när jag ber om det... Fantastiskt barn, är så glad att det lugnat ner sig mellan oss.

Idag har jag och min make (skrattar fortfarande varje gång jag säger så) städat och skurat så nu blir det film och god mat med ljus och mys!

Joo, är ute på praktik hos mina nu 4e klassare.. kan inte fatta att de gick i tvåan när jag började vara hos dom, de har blivit så stora!

Ska egentligen dit imorgon men det blir ju tester på KS istället.. Inte så himla motiverad, men vad ska man göra liksom. Vad jag vet är det EKG, blodprov, något balanstest och ett prat med drP för att kolla att jag har rätt inställning antar jag.. Det ska nog gå bra.. Halvsugen på att ta en massa blod och göra det där gentestet, men jag antar att det bara är att bita ihop.. Vill bara börja med något nu, less på att känna att man sakta blir sämre men inget händer...

Har varit på ön med syster yster och plockat svamp och allmänt skördat våra få men vackra grönsaker..

  Fina tomater... en planta som inte ville ge någonting under sommaren men nu håller på att brytas av på grund av alla tomater...

  Vallmofrön och någon enstaka Blåklint som fått följa med.. Tanken är väl att de ska spridas lite vildare nästa sommar så vi kanske får lite vilda vallmon också..

  Tove rensar Trattkantareller.. Vi hittade några själva sen fick vi runt 4 liter av hustomten, som
han själv ville kalla sig.. Underbara fina människor där ute...

  Det blev inte så mycket när de väl var förvällda, men det ska nog räcka till några såser i vinter iallafall...

Nu känns det verkligen som att sommaren är över, det är tyst i viken och det är bara några få blommor som fortfarande kämpar på...

Som alltid, dagen efter ett mindre sammanbrott, vaknar jag lätt utpumpad och trots sovmorgon har jag noll energi.

Jag hoppas verkligen det är som Veronica kommenterade igår, att det är hösten helt enkelt. Jag tror att det är stressen av att komma in till stan, ha skola, gå mycket, förkylningar i luften och att det är mörkare.. Det är iaf vad jag intalar migsjälv nu under morgonen då jag ligger stel som en pinne i sängen för att benen inte vill röra sig.

Har tänkt på om det är någon idé att ringa KS, men kommit fram till att jag ändå inte skulle få någon tid snabbare än på tisdag så jag pratar med drP då och kollar av vad han tror, sen vet jag inte om jag kan börja med kortison när jag ska börja kolla för medicinen och jag vet inte heller hur illa de vill att det ska vara innan jag får dropp.

Nu ska jag duscha, sticka iväg till skolan och ha vårt första möte med vår handledare om c-uppsatsen.. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra fram till 17.30 då jag ska vara med i någon gruppdiskussion för typ SIFO eller något sånt om magmedicin.. Har inte så mycket att uttala mig om, men det är 400kr för två timmar som jag tacksamt tar emot, jag behöver nya skor!

Nåväl, 3 år som förlovade idag! Slutar man tänka på sånt nu när man gift sig? Är det bara det nya datumet som gäller?

Så otroligt trött idag.
Går inte ens beskriva.

Vaknade och tänkte ta mig till skolan, kände att det bara inte gick och sms:ade carro om det... Sen kände jag att i helvete heller, iväg ska jag! Och iväg kom jag. Men jag vet inte hur mycket jag faktiskt tillförde diskussionerna. Om inte annat fick jag lite feedback på vad jag tänkt göra på min vfu nästa vecka och det lät som att de tyckte att det var okej så nu har jag det iaf...

Men, tröttheten.. Jag kände det redan igår, jag bara gäspar och känner hur huvudet är på väg ner i bänken hela tiden, orkar inte ta seriösa beslut och lyssnar halvhjärtat. Å andra sidan antar jag att halvhjärtat är bättre än ingenting, men jag tycker inte om att känna det som att jag gör ett ofullständigt jobb.

Pratade med L i klassen idag om min diagnos, vi har gått i samma klass delvis sen andra terminen, så det kändes inte dumt att berätta för henne om lite hur det var, det enda var väl att i och med mitt trötta sinnelag så kändes allt helt plötsligt outhärdligt jobbigt och jag var på väg att börja gråta, tror jag lyckades dölja det rätt bra men jag vet inte alls. Sen hade jag tänkt följa Carro in till stan, men jag orkade faktiskt inte, på vägen hem ringde pappa och det var saker vi behövde prata om men som jag helt enkelt inte orkar ta tag i just nu. Det går bara inte, jag har ingen mental kapacitet för något annat än att orka ta mig till och från skolan.

Igår sa jocke att han tror att jag är på väg ner igen och jag antar att han har rätt, det enda är att det känns otroligt tungt att tänka i de banorna och jag försöker pigga upp migsjälv med att tänka att så farligt är det ju ändå inte, ska till KS på tisdag och de kommer säkert säga att det inte är någon fara alls, men så kommer de mörka tankarna om att få placebo och att det ska vara såhär i 2 år, fram och tillbaka, kortison hit och dit. Jag vet inte hur många av er som kanske läser det här som fått kortisondropp någon gång, man blir helt uppjagad! En del kanske minns mina inlägg från i våras när jag inte kunde sova för att kroppen var på högvarv men hjärnan stängt av? Jag vet inte hur jag skulle passa in något sådant i mitt pluggande just nu, även om jag VET att det kommer före..

Jag antar att det som är jobbigast just nu är känslan av att hänga i luften, jag har gjort det så länge. Jag tror inte jag haft fast grund under fötterna sen någon gång i januari då alla tester började, efter det har det var än det ena än det andra som jag varit tvungen att ta hänsyn till, har aldrig kunnat slappna av.Jag tror jag gjorde det delvis under sommaren, men i ärlighetens namn var jag minst lika mycket uppe och flög då eftersom jag bara fått diagnosen men ingen form av årgärdsprogram. Antar att jag skulle behöva gå den där diagnoskursen, men jag har valt att skjuta upp den åtminstone till vårterminen eftersom det inte passar med examensarbetet som jag MÅSTE få gjort.

Men det är den här ovissheten.. Att aldrig veta... Och så kommer ju livet vara nu, mer eller mindre, jag längtar bara efter att känna att jag är på väg någonstans och inte står och stampar på samma ställe utan någon känsla av plan för vart jag ska gå.. Vartåt går första steget från utgångspunkten liksom. 

Jag var hos optikern, har jag berättat det?
Nej jag tror inte det..

Iaf var jag hos optikern för ett år sen och fick veta att mina ögon var typ som en 60-årings ögon och att jag nog behövde progressiva glas. Men optikern då tyckte inte att jag skulle skaffa det utan försöka med läsglasögon så ögonmusklerna fick vila.. Det har ju inte blivit bättre av det om vi säger så.. Så nu var jag dit igen, drP sa att om det var ett fel som gick att åtgärda, dvs om felet satt i ögonen och inte i nerven in till hjärnan så var det lika bra att skaffa ett par.

Så nu var jag dit igen och felet sitter mycket riktigt i sig och det går att korrigera så glasses it is..

Har hittat ett par fina på synoptik, de ser nästan lite lila ut, men jag gillar dom jättemycket. Har tagit hem dom för att känna efter lite, men det lutar åt dom iaf...

Skönt, äntligen ska man kunna se texten på tv igen.. ;)

Jo! Mina nya underbara vänner som jag lärde känna ordentligt i Danmark..

En av killarna, Björn, är sjuk. Han har cancer, i början av sommaren fick vi vet att han hade fått ett halvår av läkarna. Nu har de ändrat sig för äntligen börjar cellgifterna ta och han har nu fått minst ett år och möjligheten att snart kunna transplantera benmärg. Puts it all into perspective, huh?
Här går man och tycker lite synd om sigsjälv (fast inte så ofta, men ibland) och här är den här underbara (verkligt fantastiska) människan, med barn, flickvän, hus och hund som går med vetskapen om att han inte kan bli botad och att hans sjukdom faktiskt dödar.. Och ändå låter han inte det ta över! Cellgifter 3 veckor per månad, och jag kan höra på honom när vi pratar hur trött han är och hur dåligt han mår, och ändå kan han skratta och tar sig tid att bry sig om hur jag mår.. Jag lär mig av honom. Fina fina Björn.

ska försöka bli bättre på att blogga, jag lovar.. Sommaren utan internet gjorde att jag liksom glömde bort det hela och jag har inte riktigt hittat tillbaka än..

Så, det här med mediciner.. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det... Jag känner att jag gjort rätt val som tänker försöka mig på den här nya behandlingen, det är ju inte ens säkert att jag kan än. Det är så mycket tester som ska funka först. DrP och sköterskan S verkar ganska lugna med det hela och pratar ungefär som att det är klart att det blir av, men jag vågar inte tro det förrän det är dags att ta första tablettten. Och när första tabletten väl är tagen så ska man gå och undra om man fått placebo också. Som jag fattar det kommer jag få skov oavsett om jag får medicinen eller inte, det är ju en del av sjukdomen och något jag kan räkna med. Så ett skov gör inte att de tar mig av behandlingen liksom.
Jag har läst en massa i papprena jag fick och där står det att likaväl som jag har rätt att när som helst säga att jag vill hoppa av, så kan de också säga att de inte vill att jag fortsätter. Känns som att jag lägger mitt välbefinnande i deras händer, för jag har ingen aning om hur jag själv ska kunna lösa allt... Eller, det fattar jag väl själv också att jag inte skulle kunna, men det skulle vara så skönt att någon gång få känna att jag har någon form av kontroll.

Jag tror det är det som gör mig mest ledsen, att alfrig känna något lugn för man inte vet vad som händer.. Varje liten krämpa blir helt plötsligt en stor tankeprocess om skov. Jag känner mig tröttare igen och benen tar längre tid att väcka på morgonen, inte alls lika illa som där i slutet på maj, men värre än i somras. Då hade jag såklart precis fått kortisonet så det är väl förståeligt att det känns lite tungt nu antar jag... Idag sov jag 3 timmar på eftermiddagen och känner att det inte blir några problem att somna ikväll för det, gäspar hela tiden.

Jag antar att jag hoppas på att vad som än är i de där pillrena, att jag får någon effekt... Jag är helt okej med placebo-effekt, det räcker för mig, bara jag får känna mig lite pigg!!

Tänkte fixa körkort imorgon, nu när man har bytt namn ska man ju göra det, är schemafri imorgon så jag tänkte åka in till stan och ta bilden hos polisen vid klarabergsviadukten, så slipper man skicka in och så, känns lättsamt. Gillar mitt nya namn, har börjat vänja mig och blir nästan lite störd när jag råkar skriva fel.
Sen så tänkte jag börja simma, kanske i nästa vecka. Jag tror det är den bästa träningen för mig, jag slipper hålla balansen.. ;)

Så..
Igår ringde jag och sa att jag ställer upp på tester för den där nya medicinen, de ringde idag och vi har bokat in tid för ekg, blodprover och något annat test den 16e, sen får vi se vad de visar, om allt stämmer får jag tid för magnetröntggen och lungröntgen veckan efter.

Känns som att jag fattat rätt beslut och känner mig lugn nu.

Vi var i Danmark i helgen, hälsade på några vi brukar spela med.. och jag vet att man låter som en sån otrolig tönt om man säger att man hälsat på folk from WoW, men helt ärligt, det är en av de bästa helgerna i mitt liv..

Jag var jättenervös innan vi kom till Helsingborg där Marco och Åsa, som vi aldrig träffat, skulle plocka upp oss och köra till Nästved där vi skulle bo hos Björn och Dorte, som vi aldrig träffat, tillsammans med Peter, som vi aldrig träffat...

Men, utan att överdriva, människor jag bara fullkomligt älskar!