kiharu

Att välja modet, och att valet att handla modigt i en situation blir en del av min karaktär. Att om man i sitt liv vill göra modiga saker och i de fall där man kan väljer det outforskade kommer de valen att bli lättare och lättare för varje gång. Som skrivet betyder inte det att det är något som blir skrivet i sten utan måste övas och nötas in. Och om man då till slut komemr till den där punkten, det där vackra citatet "modet kan bo i min karaktär", då kanske man klarar av mycket mer än man trodde.

Jag tänkte iallafall att jag på något sätt valt modet, valt att inte fly, när det gäller min sjukdom och hela det här med mediciner och tester, hur mycket jag än har önskat att jag slapp ta alla tester som jag gjort och fortfranade gör, så började jag någonstans med ett medvetet val, att det här var den enda vägen att ta, och nu känns de där valen inte längre som val utan som självklarheter. Och jag menar inte att jag är en så himla galet modig människa för egentligen finns det inget mod i att ta blodprover eller bli inrullad i ett rör där någon tar magnetiska bilder av ens hjärna.. Men, okej, om mod inte är rätt ord så tycker jag iallafall att jag byggt upp en karaktär som klarar det mesta av det här nu, om än kanske inte alltid med ett leende på läpparna, men oftast faktiskt!

Skrev jag om min nya läkare? Nej jag tror inte det.. När jag var hos den nya neurologen, som jag inte ska prata personliga saker med utan bara hur jag mår, så hade hon en hel lista med frågor som jag tydligen ska svara på lite allt som oftast. En av frågorna var om jag var glad. Jag antar att de kommer fråga den hela tiden för att se hur medicinen påverkar ens sinnestillstånd typ. Iallafall så svarade jag utan att tänka efter att jag är glad. Jag skrattade till och med när jag sa det. Och hon skrattade och sa "Vad bra!". Jag tror helt enkelt att jag är glad! Vilket är himla skönt!!

Igår när jag skulle gå till skolan satte jag på mig en stor röd tygros över hjärtat. Hade en blå tröja och den där rosen lyste verkligen mot den. När jag gått ut genom dörren hann jag tänka att jag aknske såg ut som en clown, men precis förbi vårt lilla torg här i Råcksta träffade jag ett barn, kanske 1 år, i en barnvagn tillsammans med sin pappa. Så fort barnet såg mig lyste ansiktet upp, jag skulle tro att den där röda blomman riktigt glödde i solen, och hon pekade på mig och skrattade, jag log tillbaka. När jag gått förbi hörde jag att pappan sa till sitt barn "Hade hon en fin blomma på sig?" och barnet skrattade. Och sen log jag resten av dagen! Hur kunde jag ens tänka att jag inte skulle våga ha den där rosen på mig? Hur löjlig får man vara?! Alla clown-tankar var borta (även om jag skämtade om det sen på skolan) för blicken från det där barnet gjorde det värt alla sneda blickar på tunnelbanan från vuxna tråkiga människor i grått.

Solen lyser fortfarande, regnet som kom för en timme sen har tagit fram den där underbara höstdoften och suddat bort allt damm och grus och gjort att träden fullkomligt brinner av underbara färger, Livet är härligt!!!