kiharu

Så otroligt trött idag.
Går inte ens beskriva.

Vaknade och tänkte ta mig till skolan, kände att det bara inte gick och sms:ade carro om det... Sen kände jag att i helvete heller, iväg ska jag! Och iväg kom jag. Men jag vet inte hur mycket jag faktiskt tillförde diskussionerna. Om inte annat fick jag lite feedback på vad jag tänkt göra på min vfu nästa vecka och det lät som att de tyckte att det var okej så nu har jag det iaf...

Men, tröttheten.. Jag kände det redan igår, jag bara gäspar och känner hur huvudet är på väg ner i bänken hela tiden, orkar inte ta seriösa beslut och lyssnar halvhjärtat. Å andra sidan antar jag att halvhjärtat är bättre än ingenting, men jag tycker inte om att känna det som att jag gör ett ofullständigt jobb.

Pratade med L i klassen idag om min diagnos, vi har gått i samma klass delvis sen andra terminen, så det kändes inte dumt att berätta för henne om lite hur det var, det enda var väl att i och med mitt trötta sinnelag så kändes allt helt plötsligt outhärdligt jobbigt och jag var på väg att börja gråta, tror jag lyckades dölja det rätt bra men jag vet inte alls. Sen hade jag tänkt följa Carro in till stan, men jag orkade faktiskt inte, på vägen hem ringde pappa och det var saker vi behövde prata om men som jag helt enkelt inte orkar ta tag i just nu. Det går bara inte, jag har ingen mental kapacitet för något annat än att orka ta mig till och från skolan.

Igår sa jocke att han tror att jag är på väg ner igen och jag antar att han har rätt, det enda är att det känns otroligt tungt att tänka i de banorna och jag försöker pigga upp migsjälv med att tänka att så farligt är det ju ändå inte, ska till KS på tisdag och de kommer säkert säga att det inte är någon fara alls, men så kommer de mörka tankarna om att få placebo och att det ska vara såhär i 2 år, fram och tillbaka, kortison hit och dit. Jag vet inte hur många av er som kanske läser det här som fått kortisondropp någon gång, man blir helt uppjagad! En del kanske minns mina inlägg från i våras när jag inte kunde sova för att kroppen var på högvarv men hjärnan stängt av? Jag vet inte hur jag skulle passa in något sådant i mitt pluggande just nu, även om jag VET att det kommer före..

Jag antar att det som är jobbigast just nu är känslan av att hänga i luften, jag har gjort det så länge. Jag tror inte jag haft fast grund under fötterna sen någon gång i januari då alla tester började, efter det har det var än det ena än det andra som jag varit tvungen att ta hänsyn till, har aldrig kunnat slappna av.Jag tror jag gjorde det delvis under sommaren, men i ärlighetens namn var jag minst lika mycket uppe och flög då eftersom jag bara fått diagnosen men ingen form av årgärdsprogram. Antar att jag skulle behöva gå den där diagnoskursen, men jag har valt att skjuta upp den åtminstone till vårterminen eftersom det inte passar med examensarbetet som jag MÅSTE få gjort.

Men det är den här ovissheten.. Att aldrig veta... Och så kommer ju livet vara nu, mer eller mindre, jag längtar bara efter att känna att jag är på väg någonstans och inte står och stampar på samma ställe utan någon känsla av plan för vart jag ska gå.. Vartåt går första steget från utgångspunkten liksom.