kiharu

Sov sämre i natt än vad jag gjorde förra veckan. Men jag tror det beror på att jag sov säkert 3 timmar på eftermiddagen när jag kom hem från skolan för att jag var så sjukt slut. Jag vet att det inte är bra, men vad gör man när hela ens kropp säger åt en att den är på väg att ge upp? Så natten gick sådär, tror jag fick lite feber för jag vaknade och svettades floder trots öppet fönster, och nu när jag gått upp värker lederna. Dock ska sägas att jag inte klagar alls så mycket för det kunde ha varit mycket värre, lite ont klarar jag av vid det här laget!

Hur som gick det bra med sprutan, det gjorde lite ondare den här gången och kom lite blod, men det var nog bara för att jag råkade pricka in en blodådra (ja att blodet kom därför fattar jag ju, tror det är det samma med ontet)..

Jag har avbokat möte med Carro ikväll för jag orkar inte. Har ont i hela kroppen och huvudet känns som ett urblåst ägg, det känns bättre att få ligga stilla och ta det lugnt. Jag känner mig som världens tråkigaste kompis, men hon säger att hon förstår och jag tror faktiskt att hon gör det också.

Sen är det ju det med de skovliknande symtomen som jag har. Båda fötterna är bortdomnade under hälarna vilket gör att det är rätt obehagligt att gå, speciellt i trappor, svårt att förklara, men ni kan ju tänka er. Sen är båda benen sådär skumma runt knäna, jag tror jag beskrev det någon gång som att när jag rör på benen så följer inte huden med, ungefär som om de vore hårt lindade eller tejpade. Även det är svårt att förklara, men tro mig, jag känner det.. ;)

Det gick bra, vi tog lite bilder, men de blev dock inte det.. bra alltså..
får fixa fler sen, det ska jag väl hinna på 2 år eller vad det nu blir.. ;)

Tar det lugnt ikväll, lägger mig och läser min nya John Connolly, har saknat Angel, Louis och Charlie Parker, så det blir trevligt, även om det alltid blir så förbannat mycket blod och äckel. Första boken jag läste, den när det handlade om lynchningen av en svart man i amerikas söder.. usch och fy.. men bra var den!

Nu har jag tagit ett par alvedon och känner mig rätt nöjd iaf.. Tänk att jag klarar att göra det själv, det är ju fantastiskt!

Jag har sovit som en stock i natt.

Jag och jocke låg på sängen och tittade på gamla avsnitt av Gordon Ramsey och drack milkshake. Jag hade ju bestämt att det var det jag ville ha när vi kom hem från sjukhuset om det var så att jag fick feber.

Men det kom ingen feber, kände väl kanske att det hettade lite i ansiktet och att jag inte riktigt kände mig hemma i min egen kropp, men i övrigt var det inga större problem.

Vid 21 ungefär tyckte jocke att det var lika bra att jag gick och la mig ordentligt. Då var jag otroligt trött. Skyulle tro att det berodde mycket på att all stress som jag känt över det här med sprutan släppt och att jag var helt avslappnad igen.. Tror jag somnade runt 21.45. Hade ett till täcke bredvid sängen för A sa att man kunde få frossa under natten.

Men det kom ingen frossa. Vaknade vid 6-tiden när jockes klocka ringde, sen vid 7 när han gick. Sonade om och sov lite oroligt till 8.30 ungefär då det inte var någon idé att försöka tvinga fram mer sömn.

Nu sitter jag med datorn i sängen, jocke hade köpt nya sängkläder så jag har sovit som en prinsessa med vita fina lakan med grå rosor på. Känner mig lite stel i kroppen och har ont i ryggen. Lika som igår känner jag en viss skillnad så till vida att jag är lite på spänn liksom, men med tanke på vad jag hade väntat mig är det här ingenting! Nu menar jag inte att det kommer gå såhär bra jämt, har ju  bara tagit en halv veckodos nu, men det känns faktiskt skönt. Att ta sprutan gjorde inte ont, jag klarade det utan dramatik, jag har sovit bra, jag har inte så ont. Det känns bra, nu behöver jag inte oroa mig för nästa vecka!

Nästa vecka för övrigt har jag tänkt ta bilder på det hela! Ha! You've been warned!

Igår fick jag veta att min medicin kostar mycket pengar...
väldigt mycket
Kommer upp i högkostnadsskyddet direkt nu när jag hämtar ut första månadens sprutor.. Om det inte hade varit för det hade jag inte haft råd att ha MS, bara så ni vet... Vill säga tack till er som betalar skatt för att ni gör det här till en möjlighet för mig överhuvudtaget.

Ingen rotfyllning än, men har bara fått en provisorisk lagning och ska tillbaka om en månad och då får vi se vad som händer.. suck suck...
Har iaf bokat en tid för en genomgång av resten av tänderna också, det är lika bra. tandläkaren verkade dessutom trevlig och lugn så jag känner mig inte lika rädd för att gå till henne igen..

Vi har börjat med middagsfrid nu. Den här veckan har vi hittills ätit en champinjonpasta med broccoli (som var grymt äcklig så den såsen hällde vi ut och gjorde något eget). Igår fick vi sej med räkor i dillsås, skulle ha varit zuccini med också, men de hade de missat att skicka till oss och inte kom vi ihåg att köpa det heller.. Idag väntar vi på att kyckling med kokos och rotfrukter ska bli klart i ugnen.. det doftar väldigt gott och jag har höga förväntningar.. Det är en dubbelmidddag så det blir nog det imorgon också, bara värma resterna, skönt fredagsslappt.. på lördag blir det älgfärsbiff med morot och rotselleri...
Jag kan nog säga att det här är bland det bästa vi gjort! Övriga inköp i matväg har gått runt 100-lappen på hela veckan, och då har det varit grejer vi behövde köpa in, som sambal oelek och vitlök, samt annat, typ frukostbröd... Jocke får matlåda med sig, och sen när jag inte är på praktik kan jag få en också, så vi sparar nog rätt mycket skulle jag tro... Plus att det är FÖRBANNAT skönt att inte beöva fundera eller gå och handla...
Sen är det mesta ekologiskt och närproducerat (om möjligt) jag klagar inte alls, det här är toppen!

Somnade relativt tidigt ändå med tanke på att jag låg och vred mig rätt länge.. blev lugnare sen jocke kommit i säng, som alltid.. Känner mig trygg och säker och det är skönt att känna att han andas bredvid mig.

Sen vaknade jag vid kvart i 4 och kunde inte somna om, helt omöjligt. Jag funderade ett tag på att gå upp och titta på tv, med alla kanaler tänkte jag att något måste ju finnas att titta på. Tänkte bara att om jag gick upp skulle jag stanna uppe och ville inte det som vi ska åka ut till ön i eftermiddag och det vore trevligt att hålla sig vaken en stund med syster.

Sista var att jockes väckarklocka ringde, då var hon 6, jag hade inte sovit någonting, men då pratade vi lite och jag låg och klappade honom över ryggen en stund, sen sov jag bra i 2 timmar så jag känner mig inte helt förstörd.

En annan störig sak är ju det här med att allt smakar damm efter kortisonet. jag får inte i mig något för det smakar och känns äckligt.. Nu sitter jag och smyger i lite blåbärssoppa för något måste jag ju äta, magen kurrar.. Kanske får passa på med en crash-diet nu när det är såhär.. ;)

Mycket hann jag ligga och tänka där under mina timmar. Tänkte på lilla Viggo som kommit och vilken grej det är det här med barn. Så i mörkret bestämde jag vad våra barn ska heta, om vi nu får några, det blir en annan femma, men kommer dom är jag beredd.. ;) Och ja, det är bara en utvekling av de namn jag och jocke redan enats om, så han får vara med på ett hörn också... ;)

Ska sätta igång och packa ihop lite tvätt nu så jag är klar för att åka, ska träffa syster runt 4 norrtan (tror jag vi kom fram till, vi får se) så det dröjer ju en stund, men kan vara skönt att vara klar.. :)

förresten var jag in på synsam och mina glasögon hade kommit så jag ska hämta ut dom imorgon och börja vänja mig.. jag fick prova dom nu och då sved det lite i ögonen, förmodligen för att jag måste vänja om mig..
bara bra, nog med huvudvärk och oro för mig, kan jag ta bort det här ur ekvationen är det ju yppans!

blir att vänja sig på arholma till helgen, syster och jag åker ut på fredag!

Mitt ansikte är härligt kortison-rött! Ser ut som att jag varit i fjällen eller att jag rodnar hela tiden. Det går ju över, men känns lite störigt för jag blir varm och ögonen mosiga...

Droppet gick bra, inget stort blåmärke nu utan bara en liten prick. I och jag bestämde att jag inte behövde något plåster för jag tycker det gör ondare att dra loss kirurgtejpen än att ta själva kanylen.

prate med A om hur jag känner för det här med sprutorna och jag svarade sanningsenligt att det är klart att det känns nervöst men att när jag vaknade imorse gjorde jag det med vissheten om att jag pallar det här med. Det är bara en nål, no problems! De såg lättade ut alla sköterskorna när jag sa det, jag tror jag är ohyggligt enkel att ha att göra med, skrattar bara och blir inte arg när de måste fixa annat eller så...
frågade A också om det lutande mot avonex och hon sa att drP hade sagt det så det är nog det det blir...

Ikväll blir det att kura upp i soffan och titta på film med make och glass!



Meta, mamma berättade lite och det lät jättespännande! Ska skicka min mejladress!

Matilda, this is it, det här är det jag får hålla på med nu tills dess det kommer en medicin i tablettform om några år och även då kommer jag nog få fortsätta med injektioner i ett år till eller så innan man har utvärderat om det funkar.. eller, det beror så klart på om avonex funkar för mig eller inte...

Ingen hjärtklappning eller sömnproblem, somnade runt 1, vilket var senare än vanligt, men jag hade ju sovit rätt ordentligt på dagen...

Känner mig mer styrkt i beslutet att börja med sprutorna, det blir en ny grej för mig, och jag fixar det också, allt annat har ju gått oavsett om jag velat eller inte.. Det är bara att gilla läget.. ;)

Hittade lite bilder bara för att ge er ett hum.. Det ska sägas också att det inte är säkert än att det är avonex jag kommer att få... Men diskussioner har förts i de banorna..




Det här är en förpackning med avonex, jag får ett antal som jag får ha i kylen så använder jag en ny spruta varje vecka. Nålen är som sagt ungefär 3cm lång skulle jag tro.



Som jamförelse är det här en copaxone, verkar dumt taget för man ser inte hur lång kanylen är, men det är ungefär en centimeter skulle jag tro. Man kan ana sig till var den slutar.


Det här är en injektor som jag får. Man sätter fast sprutan i de där hållarna, trycker den mot huden så trycker man på knappen uppe på, och sen är det klart.. Eller inte riktigt, jag måste spruta in vätskan själv, men det löser sig alltid. Den är ungefär lika lång som en lite längre penna, man kan ju få en bild av hur lång kanylen är eftersom det är det som motsvarar det som är under hållarna.


Det känns lite läskigt men ändå känner jag i hjärtat att det är såhär det måste vara...

Nu ska jag kla mig och börja fundera på att dra mig ut mot KS, måste hitta något att äta först också så jag slipper må så illa när de sätter i droppet. Blev en blödning under huden igår så mitt vänstra armveck är helt mörklila.. Man får passa sig så folk inte tror att jag knarkar!

Idag var jag och tog prover. det var inte lika många som vanligt så jag kom därifrån relativt snabbt.

DrP frågade hur det är med humöret och jag kom på migsjälv med att sanningsenligt berätta att jag känner mig rätt ledsen. Jag antar attd et är mycket i livet, familjen som inte verkar på topp, Björn i Danmark vars cancer är på väg tillbaka, mycket i skolan, stressigt - MS...
Det är svårt för mig att erkänna att jag känner mig deppig för det känns som att jag just nu måste orka med för att andra inte ska bli ännu ledsnare, det har varit mycket sånt. Och jag förstår att ingen väntar sig det av mig, men jag vill ändå vara uppe i humöret för att orka med själv!

Känner bara att jag mer och mer blir Hanna med MS och inte bara Hanna... Det enda jag pratar om nuförtiden är MS, de enda frågorna jag får är hur jag mår, om kortisonet verkade, när jag ska till sjukhuset, har jag hört på radio om MS, läst tidningar? Och ja jag behöver prata om det ibland, men jämt?

När jag kom hem var Jocke hemma för han hade kräkts på jobbet, förmodligen en släng av matförgiftning. Vi började prata och jag berättade lite om testerna, bland annat den när de sticker mig med en trä-sticka eller med en tops så ska jag säga om det känns trubbigt eller vasst. Och mitt i ska jag säga "För man vill ju så gärna säga rätt!" och då brast det och jag grät. Jocke har legat på sängen och hållit om mig hårt, strukit mig över håret och jag har gråtit, gråtit gråtit...
Varför vill jag har rätt? Spelar det någon roll? Jag antar det, jag hulkade fram att jag vill vara som alla andra och han, min underbara man, sa att jag är det, bara med lite extra.
Sen rullade han in mig i täcket och fick mig att sova i en timme. Det känns lite bättre nu. Jag är på något sätt glad att han mått dåligt, för det var tur att han fanns här.

Nu ska jag iväg på muntlig tenta, känner mig fortfarande matt i huvudet, men det ska nog gå.

Och livet är inte jävligt. Obama vann i USA och äntligen kan man se ljuset...

Dessutom, Grattis till Gunnel på födelsedagen! Facebook skvallrade!

Jag har vaknat från och till hela natten och varit kräkfärdig. Somnade vid 9 och känns inte som att jag tagit mig upp ur sängen än...

eller, det har jag inte heller..

Jag pallar inte.. det gör så ont överallt...

Det verkar inte vara mycket som vill fungera ikväll.. Iallafall inte rent tekniskt...

Har tänkt mycket under helgen på min framtid. Saker som jag kanske inte riktigt velat kännas vid kommer upp och trots att jag är himla glad och positiv kanske jag ibland är lite dum också...

Tänker på det här med jobb... Även om jag inte alls sitter och ser min framtid i rullstol så inser jag att just det här med jobb kan bli trixigt.. Hur ska jag kunna jobba på förskola eller skola när jag inte kan bära saker eller ens springa? Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det... Just nu är jag väl så mitt inne i skoltänket att det inte riktigt kommit upp än, men någon gång måste det ju göra det, HUR ska jag jobba?

Ibland maler tankarna och jag kan inte sluta.

Sen jag fick behandlingen smakar allt damm, inte ens kolsyra känns i bakre delen av munnen, det är som att jag är bedövad.. Riktigt obehagligt, jag äter för att jag måste nu, definitivt inte för att jag vill för det är i ärlighetens namn bara äckligt att känna att jag tuggar på något och sen "försvinner" det liksom bara ner i halsen, känns knappt att jag sväljer ibland..

Lever på lakrits fisherman's friends, de smakar lite iallafall, men de ger mig ännu mer halsbränna...

Usch, jag vill bara klaga på allt idag! Fy vad trist! Jocke klappar mig på ryggen men min spontana reaktion är alltid "aj". Hur kul är det? Förstår att han tappar lusten och känner sig elak. Försöker förklara att det egentlgien inte gör så ont som det kanske låter, men visst.. det gör ont...

Kräkfärdig med..

NU slutar jag klaga!!! Skärpning Hanna!!!

Jag har sådär GALET ont i nacken igen... Det är inte som en nackspärr eller så utan huden svider... Det börjar vid skulderbladen och fortsätter ändå upp till tinningarna och hårbotten... Riktigt jobbigt. Hade såhär i våras också men varken jocke eller jag kunde inte komma på om det kom före eller efter kortisonet.

Hepp!

Enter blogg!

6e juni skrev jag om det förra gången, det var alltså. låt se.. 2 dagar efter sista kortisonet den gången... stämmer rätt bra in även på den här omgången.. Tänk vilken tur att man dokumenterar! Nu kan jag ju känna mig lugn... ;)

Sagd i ALL välmening vill jag bara börja med att säga...

-Jag har hört rykten om dig!

-Att jag är sjuk menar du?

-Ja.. Jag vet allt om MS, min syster har det.

-Mmmm. (Jag håller mig för ansiktet för jag har galna hot flashes av kortisonet och har inte sovit så mycket heller.)

-Ja du är ledsen förstår jag.

-Njae, jag är bara väldigt trött efter kortisonet och...

- Ja! Du är ledsen helt enkelt, skitledsen!

Jag är helt övertygad om att den här presonen menade allt väl i världen, jag känner henne till den punkten att jag vet det. Men om jag säger att jag itne är ledsen så är jag inte det. Och jag blir definitivt inte gladare över att höra om alla som sitter i rullstol, inte kan röra sig och som har assistenter dygnet runt. Jag säger inte att den här personen ville göra mig ledsen, men jag orkar inte just nu efter beahndlingen med att få andras sorg projicerad på mig, jag har inte fysisk kapacitet för det just nu. Jag mår illa, har världens äckligaste smak i munnen, känner mig svag, har sovit dåligt om än mer än förra gången, Jag har svårt att andas, hickar (och det gör ONT), mitt ansikte är knallrött och jag känner mig varm.. Jag är inte ledsen, bara så otroligt galet trött och LESS!

Ska på middag imorgon med klasskompisar och får efter kosnultation dricka ett glas vin. För mer och kortisonet i kroppen kan reagera illa med alkoholen vilket kan leda till en psykos och jag kan få för mig att jag kan flyga.. Tror jag håller mig borta från alkoholen helt, hon som jag ska till bor på 5e våningen och har precis fått balkong...

Ska göra mig i ordning för att sova och hoppas på att det funkar och att jag inte ligger vaken halva natten som jag gjorde förra gången jag fick kortison.

Fötterna svider helt galet mycket, försöker bortse från det, men det är svårt, undrar om ipren-gel funkar? Ska kanske köpa imorgon bara för att testa, har ju inte direkt något att förlora.

Fått ett jättefint armband av min mamma, en frälsarkrans. Vet inte om jag kommer att lägga in lika mycket religiöst i den som det verkar vara tänkt, men det står att man kan göra den till sin egen, så jag antar att det får bli något sådant. Om inte annat är den perfekt för mig att ligga och pilla på nu medan jag vrider mig fram och tillbaka i sängen.

Ska kolla när jag måste åka för att hinna så tidigt som möjligt till KS så jag inte missar för mycket av min praktikdag imorgon.

Håll tummarna för att jag får sova lugnt..

Jag vet inte varför det kommer så mycket tankar nu...

Jag har ju redan bestämt mig och jag vet att jag kommer göra det jag ska imorgon om det inte helt plötsligt skulle visa sig att jag inte får iallafall.. Jag vill gärna tro att de skulle hört av sig under förra veckan i så fall, för om jag inte passar in så skulle jag ju inte behöva åka dit imorgon..¨

Känns som att alla tankar på placebo kom som ett brev på posten just ikväll. Ligger i soffan och tittar på How I  Met Your Mother med jocke och funderar... Väldigt glad att jag har honom i såna här stunder. Jag behöver inte prata med honom om det om jag inte vill, men när jag säger något så lyssnar han och diskuterar det med mig tills dess jag känner att det är nog för stunden...

Så, imorgon ska jag vara på KS först 13.30 för möte och tester med sköterska S, sen ska jag träffa drM och sen är det möte med drP som ska vara med när jag tar första dosen. Sen får jag ligga kvar där på avdelningen tills dess de är säkra på att jag inte får några allergiska reaktioner. Jag antar att det är bra att de kollar och så, samtidigt gör det mig såklart lite nervös. Jag vet att det kommer gå bra, men känner mig lite orolig för allt.. Känns nervöst att inte veta.. Det är lång tid som kommer gå åt till ovisshet.

Mycket tankar ikväll men inget som verkar vilja komma ner i ord. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det känns så snurrigt allting. Har känt mig allt från upprymd till gråtfärdig under dagen och just nu känner jag mig rätt låg. Har skrivit kanske halva min skoluppgift, men jag har ju iaf till fredag på mig så det ska nog gå bra iallafall..

Joo, är ute på praktik hos mina nu 4e klassare.. kan inte fatta att de gick i tvåan när jag började vara hos dom, de har blivit så stora!

Ska egentligen dit imorgon men det blir ju tester på KS istället.. Inte så himla motiverad, men vad ska man göra liksom. Vad jag vet är det EKG, blodprov, något balanstest och ett prat med drP för att kolla att jag har rätt inställning antar jag.. Det ska nog gå bra.. Halvsugen på att ta en massa blod och göra det där gentestet, men jag antar att det bara är att bita ihop.. Vill bara börja med något nu, less på att känna att man sakta blir sämre men inget händer...

Som alltid, dagen efter ett mindre sammanbrott, vaknar jag lätt utpumpad och trots sovmorgon har jag noll energi.

Jag hoppas verkligen det är som Veronica kommenterade igår, att det är hösten helt enkelt. Jag tror att det är stressen av att komma in till stan, ha skola, gå mycket, förkylningar i luften och att det är mörkare.. Det är iaf vad jag intalar migsjälv nu under morgonen då jag ligger stel som en pinne i sängen för att benen inte vill röra sig.

Har tänkt på om det är någon idé att ringa KS, men kommit fram till att jag ändå inte skulle få någon tid snabbare än på tisdag så jag pratar med drP då och kollar av vad han tror, sen vet jag inte om jag kan börja med kortison när jag ska börja kolla för medicinen och jag vet inte heller hur illa de vill att det ska vara innan jag får dropp.

Nu ska jag duscha, sticka iväg till skolan och ha vårt första möte med vår handledare om c-uppsatsen.. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra fram till 17.30 då jag ska vara med i någon gruppdiskussion för typ SIFO eller något sånt om magmedicin.. Har inte så mycket att uttala mig om, men det är 400kr för två timmar som jag tacksamt tar emot, jag behöver nya skor!

Nåväl, 3 år som förlovade idag! Slutar man tänka på sånt nu när man gift sig? Är det bara det nya datumet som gäller?

Så otroligt trött idag.
Går inte ens beskriva.

Vaknade och tänkte ta mig till skolan, kände att det bara inte gick och sms:ade carro om det... Sen kände jag att i helvete heller, iväg ska jag! Och iväg kom jag. Men jag vet inte hur mycket jag faktiskt tillförde diskussionerna. Om inte annat fick jag lite feedback på vad jag tänkt göra på min vfu nästa vecka och det lät som att de tyckte att det var okej så nu har jag det iaf...

Men, tröttheten.. Jag kände det redan igår, jag bara gäspar och känner hur huvudet är på väg ner i bänken hela tiden, orkar inte ta seriösa beslut och lyssnar halvhjärtat. Å andra sidan antar jag att halvhjärtat är bättre än ingenting, men jag tycker inte om att känna det som att jag gör ett ofullständigt jobb.

Pratade med L i klassen idag om min diagnos, vi har gått i samma klass delvis sen andra terminen, så det kändes inte dumt att berätta för henne om lite hur det var, det enda var väl att i och med mitt trötta sinnelag så kändes allt helt plötsligt outhärdligt jobbigt och jag var på väg att börja gråta, tror jag lyckades dölja det rätt bra men jag vet inte alls. Sen hade jag tänkt följa Carro in till stan, men jag orkade faktiskt inte, på vägen hem ringde pappa och det var saker vi behövde prata om men som jag helt enkelt inte orkar ta tag i just nu. Det går bara inte, jag har ingen mental kapacitet för något annat än att orka ta mig till och från skolan.

Igår sa jocke att han tror att jag är på väg ner igen och jag antar att han har rätt, det enda är att det känns otroligt tungt att tänka i de banorna och jag försöker pigga upp migsjälv med att tänka att så farligt är det ju ändå inte, ska till KS på tisdag och de kommer säkert säga att det inte är någon fara alls, men så kommer de mörka tankarna om att få placebo och att det ska vara såhär i 2 år, fram och tillbaka, kortison hit och dit. Jag vet inte hur många av er som kanske läser det här som fått kortisondropp någon gång, man blir helt uppjagad! En del kanske minns mina inlägg från i våras när jag inte kunde sova för att kroppen var på högvarv men hjärnan stängt av? Jag vet inte hur jag skulle passa in något sådant i mitt pluggande just nu, även om jag VET att det kommer före..

Jag antar att det som är jobbigast just nu är känslan av att hänga i luften, jag har gjort det så länge. Jag tror inte jag haft fast grund under fötterna sen någon gång i januari då alla tester började, efter det har det var än det ena än det andra som jag varit tvungen att ta hänsyn till, har aldrig kunnat slappna av.Jag tror jag gjorde det delvis under sommaren, men i ärlighetens namn var jag minst lika mycket uppe och flög då eftersom jag bara fått diagnosen men ingen form av årgärdsprogram. Antar att jag skulle behöva gå den där diagnoskursen, men jag har valt att skjuta upp den åtminstone till vårterminen eftersom det inte passar med examensarbetet som jag MÅSTE få gjort.

Men det är den här ovissheten.. Att aldrig veta... Och så kommer ju livet vara nu, mer eller mindre, jag längtar bara efter att känna att jag är på väg någonstans och inte står och stampar på samma ställe utan någon känsla av plan för vart jag ska gå.. Vartåt går första steget från utgångspunkten liksom. 

Så..
Igår ringde jag och sa att jag ställer upp på tester för den där nya medicinen, de ringde idag och vi har bokat in tid för ekg, blodprover och något annat test den 16e, sen får vi se vad de visar, om allt stämmer får jag tid för magnetröntggen och lungröntgen veckan efter.

Känns som att jag fattat rätt beslut och känner mig lugn nu.