Skönt att lätta...
Idag var jag och tog prover. det var inte lika många som vanligt så jag kom därifrån relativt snabbt.
DrP frågade hur det är med humöret och jag kom på migsjälv med att sanningsenligt berätta att jag känner mig rätt ledsen. Jag antar attd et är mycket i livet, familjen som inte verkar på topp, Björn i Danmark vars cancer är på väg tillbaka, mycket i skolan, stressigt - MS...
Det är svårt för mig att erkänna att jag känner mig deppig för det känns som att jag just nu måste orka med för att andra inte ska bli ännu ledsnare, det har varit mycket sånt. Och jag förstår att ingen väntar sig det av mig, men jag vill ändå vara uppe i humöret för att orka med själv!
Känner bara att jag mer och mer blir Hanna med MS och inte bara Hanna... Det enda jag pratar om nuförtiden är MS, de enda frågorna jag får är hur jag mår, om kortisonet verkade, när jag ska till sjukhuset, har jag hört på radio om MS, läst tidningar? Och ja jag behöver prata om det ibland, men jämt?
När jag kom hem var Jocke hemma för han hade kräkts på jobbet, förmodligen en släng av matförgiftning. Vi började prata och jag berättade lite om testerna, bland annat den när de sticker mig med en trä-sticka eller med en tops så ska jag säga om det känns trubbigt eller vasst. Och mitt i ska jag säga "För man vill ju så gärna säga rätt!" och då brast det och jag grät. Jocke har legat på sängen och hållit om mig hårt, strukit mig över håret och jag har gråtit, gråtit gråtit...
Varför vill jag har rätt? Spelar det någon roll? Jag antar det, jag hulkade fram att jag vill vara som alla andra och han, min underbara man, sa att jag är det, bara med lite extra.
Sen rullade han in mig i täcket och fick mig att sova i en timme. Det känns lite bättre nu. Jag är på något sätt glad att han mått dåligt, för det var tur att han fanns här.
Nu ska jag iväg på muntlig tenta, känner mig fortfarande matt i huvudet, men det ska nog gå.
Och livet är inte jävligt. Obama vann i USA och äntligen kan man se ljuset...
Dessutom, Grattis till Gunnel på födelsedagen! Facebook skvallrade!
DrP frågade hur det är med humöret och jag kom på migsjälv med att sanningsenligt berätta att jag känner mig rätt ledsen. Jag antar attd et är mycket i livet, familjen som inte verkar på topp, Björn i Danmark vars cancer är på väg tillbaka, mycket i skolan, stressigt - MS...
Det är svårt för mig att erkänna att jag känner mig deppig för det känns som att jag just nu måste orka med för att andra inte ska bli ännu ledsnare, det har varit mycket sånt. Och jag förstår att ingen väntar sig det av mig, men jag vill ändå vara uppe i humöret för att orka med själv!
Känner bara att jag mer och mer blir Hanna med MS och inte bara Hanna... Det enda jag pratar om nuförtiden är MS, de enda frågorna jag får är hur jag mår, om kortisonet verkade, när jag ska till sjukhuset, har jag hört på radio om MS, läst tidningar? Och ja jag behöver prata om det ibland, men jämt?
När jag kom hem var Jocke hemma för han hade kräkts på jobbet, förmodligen en släng av matförgiftning. Vi började prata och jag berättade lite om testerna, bland annat den när de sticker mig med en trä-sticka eller med en tops så ska jag säga om det känns trubbigt eller vasst. Och mitt i ska jag säga "För man vill ju så gärna säga rätt!" och då brast det och jag grät. Jocke har legat på sängen och hållit om mig hårt, strukit mig över håret och jag har gråtit, gråtit gråtit...
Varför vill jag har rätt? Spelar det någon roll? Jag antar det, jag hulkade fram att jag vill vara som alla andra och han, min underbara man, sa att jag är det, bara med lite extra.
Sen rullade han in mig i täcket och fick mig att sova i en timme. Det känns lite bättre nu. Jag är på något sätt glad att han mått dåligt, för det var tur att han fanns här.
Nu ska jag iväg på muntlig tenta, känner mig fortfarande matt i huvudet, men det ska nog gå.
Och livet är inte jävligt. Obama vann i USA och äntligen kan man se ljuset...
Dessutom, Grattis till Gunnel på födelsedagen! Facebook skvallrade!
Kommentarer
Trackback
