kiharu

Det är väldigt sällan jag gråter över min sjukdom. Jag låter det helt enkelt inte ta så mycket av mitt liv att jag blir ledsen. Jag vägrar låta det bli så, men ibland rinner bägaren över iallafall.

Har väl känt mig låg ett par dagar nu, i helgen till exempel har jag haft så ont i kroppen och den där vaccinationen hjälpte definitivt inte, varje gång jocke har försökt ta i mig har jag ryggat undan för att det helt enkelt är för smärtsamt fysiskt. Att ha det så gör att det blir smärtsamt menalt. Vi hade ett prat i lördags då jag grät och sa att han skulle haft det bättre utan mig. Jag älskar honom så mycket att jag vill att han ska ha det absolut bästa och när jag är sådär, ja då är jag verkligen inte det. Jag vill att han ska få vara med någon som orkar, någon som är glad och inte drar efter andan så fort han försöker klappa på en. När de tankarna kommer känns allt övermäktigt och jag vet att det säkert låter som att jag tycker synd om migsjälv, och det gör jag väl, men jag tyker synd om honom också.

Jag läste en intervju med en kvinna som hade MS vars man hade lämnat henne ett par år efter diagnos. Hon sa att det var klart att hon varit ledsen över det, men hon var inte bitter, för även om man, som den som har diagnos, inte har ett val över att leva med det eller inte - så är det faktiskt så att de runt oss har det. Jag tyckte det var klokt. Klart att jag skulle dö lite inombords om Jocke lämnade mig på grund av min MS, men samtidigt har han också bara ett liv att leva, och jag kan inte kräva av honom att han ska leva det tillsammans med MS på det sättet som jag måste. Han har ett val.

Nu tror jag inte att han kommer att gå någonstans, och jag kan inte med ord beskriva hur mycket mer det får mig att älska honom att kunna lita på att han pallar med mig. När de där dagarna kommer, när jag känner så, så håller han om mig så försiktigt han kan, torkar mina tårar och säger att han aldrig varit så lycklig som sen han träffade mig. När jag säger att hans liv skulle vara bättre utan mig och min MS säger han att det inte är möjligt. Det är så han känner nu, och det betyder så mycket för mig att få känna mig trygg med honom.



Idag sköljde ångesten över mig när jag pratade med min mamma i telefon och jag grät mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Det kändes skönt. Det är faktiskt sällan jag tycker synd om migsjälv. Jag kan klaga, jag kan gnälla, men i grund och botten tycker jag ändå att jag gör så gott jag kan. Men, så klart, inte alltid. Idag har jag ont i ryggen, jag kan inte gå runt i lägenheten utan att hålla mig i väggarna för balansen räcker helt enkelt inte till. Jag känner mig instängd. Jag vet att jag skulle kunna gå ut, ta min käpp kanske och det skulle gå, men jag orkar inte. Jag bara sover och sover men inte blir jag piggare för det.

Skickade tillsut ett mejl till dr P och har nu bett om hjälp. Om jag får kortison vet jag inte, jag vet inte om det här helt enkelt måste läka ut, men nu har jag i alla fall erkänt att det är förjobbigt just nu. Jag har bettom hjälp. Detkan låtasom en liten sak,men att be om hjälp kan vara så svårt och kännas så förminskande. Jag vill inte behöva tigga om medicin, men det är väl det jag gör just nu.

För övrigt verkar det som att mellanslagstangenten på min dator börjar ge upp.. Ni får stå ut! ;)