kiharu

Det var länge sen jag skrev något djupt på den här bloggen, så känns det iallafall. Jag tror att det beror på att sjukdomen har satt sig i vardagen nu och det har återgått till att vara precis som vanligt. Eller, det där sista var ju en lögn, för det kommer ju aldrig bli som vanligt om jag mäter med hur det var förr, det blir en ny vardag med MS... Och jag är faktiskt inte ledsen eller arg. Jag vet att det inte skulle göra någon skillnad om jag skrek eller grät mer än jag gör. Jag vet samtidigt att jag får gråta och skrika om jag vill, men det finns verkligen ingen anledning. Ibland tror jag att det kan verka som att jag gett upp litegrann, att jag accepterar att saker och ting är skit vissa dagar. Men jag tror inte att det går att förstå om man inte själv står inför något liknande som det här, att det är mitt sätt att överleva. Jag kan inte sitta och titta efter alternativa mediciner hela dagarna eller vakna varje morgon med en förhoppning om att idag, idag kommer ett magiskt botemedel som inte bara stoppar förloppet utan också gör mig helt bra igen. Jag orkar inte det, varför skulle jag vilja möta den besvikelsen varje morgon? Det är lättare att öppna mina tankar för allt som händer. Jag blir inte ledsen varje morgon när jag vaknar och benen känns som gjorda av trä - varför inte, för att varje morgon skulle kännas ledsam och jobbig. För jag mår inte bra, så enkelt är det bara. Men jag kan bära det, jag är äckligt glad iallafall! Jag vet äntligen vad det är för fel och nu vet jag också att jag får medicin för att hjälpa mig!

En annan sak som jag pratat med en del om, jag tror inte jag skrivit om det på bloggen bara, är att jag alltid vetat att något sånt här skulle komma. Jag har alltid varit inställd på att få en diagnos av det här slaget, redan innan jag hade problem ordentligt visste jag. Jag förstår att det låter konstigt och som en efterhandskonstruktion, men inom mig vet jag att det är så det har varit. Det betyder inte att jag är nöjd med diagnosen, men jag tror på något sätt att det har hjälpt mig att acceptera det här så fort. Det, och att jag ju äntligen fick några svar. Jag är inte rädd. Jag tänker ibland på det här med att sitta i rullstol eller hur det ska gå om vi får barn och så, men jag klarar det med! Jag har klarat mig hittills, jag har jobbat heltid i Arholma Handel under minst 3 somrar då jag nu i efterhand kan säga att jag var mitt i skov och egentligen borde tagit det lugnt. Men jag klarade det, för jag är så himla mycket tuffare än jag ger migsjälv ära för.

Jag har börjat acceptera att jag inte vill/orkar ta ut mig på samma sätt som jag kunde innan. Jag tycker inte längre att jag är världens lataste människa som väljer att stanna hemma och titta på film i sängen med min man när jag kunde åkt iväg och träffat kompisar. För jag orkade inte. Om jag hade orkat hade jag gjort det, för jag älskar mina vänner och allt stöd jag får från dem, och jag älskar dem än mer när de låter mig stanna hemma om jag vill.

Den nya medicinen gör att jag känner mig motiverad. Nu vet  jag att jag gör något för att må bättre. Och jag är inte ledsen, inte hela tiden, bara ibland. Och när jag är det är det okej, men jag vägrar gå runt och känna mig uträknad...