kiharu

Jag har suttit och kollat lite på MS-forumet på facebook. Jag vet att jag inte ska göra det, men nu blev det så iallafall.. Hur som så känner jag mig inte lika deprimerad den här gången, snarare arg!

Jag blir så less på alla deprimerande inlägg om hur livet är åt helvete.. Jag förstår inte hur man på något sätt tror att livet ska bli lättare och att sjukdomen ska ta mindre kraft om vartannat ord man skriver är om hur hemskt allt är. Jag menar inte att man inte har rätt att vara ledsen, alla har olika yttringar av sjukdomen och jag har väl kanske tur som än så länge inte har det så jättejobbigt. Fast samtidigt undrar jag om det inte handlar så myket om symtom som attityd.

Jag har konstant ont. Så, där var det sagt. Jag har alltid ont i fötterna och vristerna, det svider och jag måste hela tiden byta ställning med fötterna när jag sitter ner för att de inte ska frysa i ett visst läge, för då gör det ännu ondare att röra sig igen. Men det är faktiskt inte hela världen! Jag klagar inte därför att jag ser ingen anledning till det, jag har så mycket annat att tänka på, att det gör ont är bara en del av vardagen, något som jag lärt mig leva med. Och det här har jag haft i flera år, så det är inget som kom nu med diagnosen. Det som kom kanske är att jag vågar erkänna det för migsjälv, och nu för er.

Jag ser varje dag foruminlägg som "Let's put an end to this horrible disease!" och visst, självklart, jag håller med. Visst vore det underbart om det inte fanns någon mer MS, om jag bara kunde bli frisk, det vore ju toppen. Men vad gör jag just nu då? Jag är ju fortfarande här! Ordet horrible får det att krypa i kroppen på mig. Alla dessa inlägg om mammor, farbröder, syskon som dött av MS (man dör inte av MS!) alla som berättar om att om deras bästa vän från skolan bara vetat om att de skulle utesluta aspartam eller vilken annan substans det nu råkar vara så skulle deras "sista år i livet ha varit mer givande". Herregud! Är jag redan på soptippen? Är det redan slutförvaring och försök till att göra mina sista år givande?! Har någon någonsin blivit gladare över att höra det? Låter som om jag är en gammal hund, vi skickar den till kusinerna på landet så får den springa fritt och jaga änder sina sista år...

Jag vill inte sitta och tycka att allt är hemskt och sorgligt och att det är lika bra att ge upp! Känner mig galet löjlig när jag säger det, för i min värld är MS allt samtidigt som ingenting. Det är hela jag och allt jag har att arbeta med och allt jag gör, men det är en så försvinnande liten del i hur jag väljer att definiera migsjälv. Jag förstår att det här säkert är allvarligare än jag vill acceptera, om inte annat ser jag det i andras ansikten när de hör att jag har MS, men så länge jag väljer att låta det vara lagom stor del så känns det faktiskt helt okej..

Fråga mig igen om 5 år, då kanske allt ser annorlunda ut.

För övrigt har jag slutat med aspartam, men inte för att min MS skulle bli bättre av det utan för att det både smakar illa och är allmänt dåligt..

Jo! Fastän majoriteten av alla inlägg ger mig panikångest är en del riktigt intressanta också..
En tråd jag fastnat för väldigt är den om kognitiva problem där några skrivit om hur mycket fel de skriver. Att de hoppar över bokstäver, stavar helt tokigt, lägger in bokstäver där de inte ska vara.. Och till det säger jag bara : TACK! Så jag är inte ensam om det?! Fantastiskt skönt, jag började undra!!