Om gårdagens aktivitet:
En sak måste jag säga om det här med att ta sprutor.
Jag fick väl lite välja om jag ville ha avonex (en gång i veckan) eller copaxone (en gång om dagen) och tänkte att avonex nog var bäst för då slapp jag tänka så mycket på sjukdomen under veckan.
Det funkar rätt bra med det, jag säger som jag tror jag läste hos Messan att jag är mer MS-frisk än MS-sjuk (med vissa undantag så klart). Men, en sak jag inte räknade med lika mycket var hur otroligt sjuk jag känner mig när jag väl sitter där och allt är preppat och klart och det bara är kvar att sätta nålen i benet. Just i det läget känner jag mig minst i världen, och jag vill verkligen inte göra det för det känns så otroligt orättvist att jag ska behöva.
Tur att jag har Jocke. Numera låter jag honom göra själva injektionen av medicinen, jag sätter nålen, sen får han trycka ner kolven i sprutan. Mest för att jag vill hålla nålen stadigt med båda händerna och för att det svider bak i ländryggen när jag måste titta på (underligt hur man är funtad va?) Så medan han gör det tittar jag på honom, han tittar på mig och säger att han älskar mig. Det gör det lite lättare, men jag hatar det fortfarande. Inte för att det gör ont, för det gör det inte. Inte för att jag får jobbiga biverkningar, för jag har tur och har som max som idag - ont i ryggen och lite stel.
Men för att det är det sista oundvikliga tecknet på att jag är sjuk, och på att jag trots att jag är precis som alla andra i så många lägen är så totalt och komplett olik på det här. Jag menar inte att det är synd om mig, ni som läst i bloggen från början vet hur mycket jag hatar när någon säger det till mig, och jag känner det inte själv heller. Det finns de som har det mycket värre än jag. Men ibland måste jag bara få vara sur och tycka att det här är för jävligt!
Efter att själva injektionen var klar bäddade jocke ner mig i sängen med popcorn, isglass och Wayne's World. Sen låg han där och klappade på mig resten av kvällen. Har jag sagt hur mycket jag älskar honom? :)
Nu ska jag in till stan med PauPau innan hon åker ner till skåne för sommaren.
Jag fick väl lite välja om jag ville ha avonex (en gång i veckan) eller copaxone (en gång om dagen) och tänkte att avonex nog var bäst för då slapp jag tänka så mycket på sjukdomen under veckan.
Det funkar rätt bra med det, jag säger som jag tror jag läste hos Messan att jag är mer MS-frisk än MS-sjuk (med vissa undantag så klart). Men, en sak jag inte räknade med lika mycket var hur otroligt sjuk jag känner mig när jag väl sitter där och allt är preppat och klart och det bara är kvar att sätta nålen i benet. Just i det läget känner jag mig minst i världen, och jag vill verkligen inte göra det för det känns så otroligt orättvist att jag ska behöva.
Tur att jag har Jocke. Numera låter jag honom göra själva injektionen av medicinen, jag sätter nålen, sen får han trycka ner kolven i sprutan. Mest för att jag vill hålla nålen stadigt med båda händerna och för att det svider bak i ländryggen när jag måste titta på (underligt hur man är funtad va?) Så medan han gör det tittar jag på honom, han tittar på mig och säger att han älskar mig. Det gör det lite lättare, men jag hatar det fortfarande. Inte för att det gör ont, för det gör det inte. Inte för att jag får jobbiga biverkningar, för jag har tur och har som max som idag - ont i ryggen och lite stel.
Men för att det är det sista oundvikliga tecknet på att jag är sjuk, och på att jag trots att jag är precis som alla andra i så många lägen är så totalt och komplett olik på det här. Jag menar inte att det är synd om mig, ni som läst i bloggen från början vet hur mycket jag hatar när någon säger det till mig, och jag känner det inte själv heller. Det finns de som har det mycket värre än jag. Men ibland måste jag bara få vara sur och tycka att det här är för jävligt!
Efter att själva injektionen var klar bäddade jocke ner mig i sängen med popcorn, isglass och Wayne's World. Sen låg han där och klappade på mig resten av kvällen. Har jag sagt hur mycket jag älskar honom? :)
Nu ska jag in till stan med PauPau innan hon åker ner till skåne för sommaren.
Kommentarer
Postat av: Helena-rutan
:´( Jag kan känna igen mig.. Visst det är inte lika för nån (Jag tar rebif och oftast tar jag sprutan själv och 3ggr i veckan..) Men jag kan känna igen känslan som du beskriver... På nåt sätt så blir sprutan ett så tydligt bevis på MSen.
Trackback
