kiharu

Jag ser att det egentligen är ett tag sen jag sagt något om den, och idag har jag läst på en amerikansk blogg - en länk som en kvinna jag börjat prata med i Kalifornien skickat till mig. Ämnet i just det inlägget jag läste var vilka lögner de hört från andra om MS, man blev nästan mörkrädd av att läsa kommentarerna! Mycket av det kände jag igen, det här med att få höra att det är inbillning, att man ser för frisk ut för att ha MS.

Ibland inser jag att jag är sjuk. Just nu känner jag det för jag kan inte koncentrera mig för fem öre, trots att jag vet att jag måste. Det går bara inte. I det läget undrar jag om jag är sjuk eller om jag bara är lat och dum. Så känns det. Jag undrar hur alla andra lyckas med saker, för jag gör det uppenbarligen inte!
Ibland önskar jag att MS hade klara symptom, at alla hade precis samma så att andra kunde förstå vad det är som är så jobbigt. För som det är nu spelar det ingen roll om jag vet att det är sjukdomen, andra kan likförbannat tycka att det bara är undanflykter och skitsnack! Det är så otroligt frustrerande att höra i rösten på andra att de bara tycker att jag ska sätta igång. Vad då sätta igång?! Hur gör man nä r man gör det? Jag vet faktiskt inte, jag behöver hjälp!

Idag är jag så otroligt trött. Jag orkar knappt hålla ögonen öppna och när jag gör det ser allt lite suddigt ut, svårt att fokusera blicken. Jag tog på mig glasögonen och hoppades att det skulle hjälpa, men det gör det inte. Fortfarande bara snurr snurr snurr. Jag har 3 sidor kvar att skriva på den här skoluppgiften men kan inte få ordning på tankarna!  Ha ha, som ett extra exempel på det kan jag berätta att jag inte ens klarar av att hålla fokus nog för att skriva det här inlägget utan har hunnit med att glra en macka, spela spel på mobilen, skriva ett mejl, allmänt pillat mig i naveln och leta upp en klänning i garderoben.. Så det är inte så att det bara är skolgrejer som jag tappar ordningen kring..

Ibland undrar jag också hur det ska gå för mig i yrkeslivet när inget verkar vilja falla på plats - någonsin. Känner mig miserabel och ynklig och vill bara gråta för att jag är så totalt förvirrad i migsjälv att inget vill falla på plats! Jag VET ju att jag kan, jag VET att jag itne är lat och jag VET att jag inte är dum, att det här som jag sitter och tragglar med egentligen finns inne i mig, specialpedagogik är ju det jag tycker mest om v allt jag läst, och ÄNDÅ vill det det inte komma ut!!! Jag blir tokig!!! Nu kryper jag ner under en filt och gråter och tycker synd om migsjälv en stund, så kanske jag kan komma tillbaka sen...

Allt jag vill just nu är att Jocke kommer hem. Det är det absolut enda jag känner skulle göra mig glad just nu...