kiharu

Vår vän B är sjuk.

Han har lymfkörtelcancer och när vi lärde känna honom för ungefär 2 år sedan hade läkarna gett honom ungefär 4 månader kvar att leva. Det har varit med hela tiden. Men han kämpade och kämpade och mirakulöst nog verkade cancern vara på tillbakagång. I våras hittade man en ryggmärgsdonator som passade, B gick igenom en massa tester och det visade sig att han då var för svag för att genomgå transplantationen och han var tvungen att vänta.
När vi träffades i maj såg han trött ut, men verkade ändå rätt pigg och hade hopp om liv.
När vi var i Danmark nu förra helgen var han en skugga av den m,an jag lärt känna. Medan vi var där var han tvungen att bli hämtad av ambulans till sjukhuset för blodtransfusioner för att han mådde så dåligt. Det var svårt att se honom, men jag är ändå så glad att jag fick göra det.
Vi hoppades alla att det skulle vara strålningen som gjorde att han mådde så dåligt, men igår fick vi veta att det är cancern som kommit tillbaka, och i det skick han är nu har han inte styrka att kämpa som han gjorde förrut. Läkarna har gett honom 2-3 månader kvar att leva. Jag vill inte acceptera det och tänker att vi var på samma plats för 2 år sedan, men jag har ju sett honom och vet hur trött och slut han är.

Han bor i ett underbart litet hus tillsammans med sin flickvän och varannan vecka är hans 8-årige son där. Huset är så fint men när de käpte det behövdes det göras en massa saker, fix av väggar och golv, men han har inte orkat. Allt som behövs finns där, men inte orken. I oktober åker jocke och vår gemensamma vän A ner för att fixa och dona så att B slipper oroa sig för huset. Det sista han ska behöva tänka på nu.

Älskade älskade B. Så mycket tankar snurrar i mitt huvud just nu. Allt annat känns verkligen trivialt.