kiharu

Nu har jag pratat med snälla tjejen på Rehabstation Sthlm... Hon var så himla snäll, sa att jag skulle komma på studiebesök om 2 veckor, se om det här är något för mig, påbörja en plan om hur det ska bli, vad jag ska göra..

och vad gjorde jag?

BÖLADE SOM EN GRIS!

Jag svär, hon lät så himla snäll och förstående att när hon frågade när jag fick diagnosen så började jag storgråta... Jag kunde inte hålla mig.. Kändes så skönt att prata med någon som jag inte behövde oroa mig för, hon blir inte ledsnare bara för att jag är jätteledsen. klart hon tyckte väl inte att det var kul, men hon tog det och bara stöttade... Jag behöver inte tänka att hon lägger på luren och börjar gråta själv eller ringer någon annan och gråter av sig lite.. Hon var bara där för mig och ingen annan...
Det handlar inte om otacksamhet mot er fina människor som lyssnar, men det här var något annat och det var faktiskt en lättnad...

Tid 10e juni, gå och titta, se vad som händer...

Hon såg på min remiss att jag har dr P och sa att jag haft tur... Jag visste väl det... ;)