kiharu

Inte så ledsen längre...

Nu verkar det ju vara så här.. Och jag måste se på det med positiva ögon...

MS är inte dödligt, det är jobbigt men jag kommer överleva det.. Det kunde varit mycket värre...

Jag har inte börjat googla och det ska jag inte heller, jag tror att det bara skulle göra mig galen så det är bättre att vänta tills dess jag får träffa nästa läkare och överhuvudtaget får det bekräftat. Jag bildar just nu all uppfattning jag har om det hela från vad jag hört idag, försöker att inte tänka alls på vad jag hört innan om MS utan bara på vad jag får höra nu eftersom det är rätt positiva tankar.

1. Det kommer inte att döda mig.
2. De mediciner som finns idag gör att jag inte behöver vara märkbart sjuk, det kan till och med vara så att de symptom jag har nu går tillbaka.
3. Nästan alla har någon historia att berätta om MS och de flesta berättar om vänner och släktingar som mår bra och inte haft skov på upp emot 20-25 år.
4. MS har ett oförtjänt dåligt rykte. (Tack dr Hanna för det, det känns faktiskt som en tanke att hålla fast hårt i.)
5. H kommer hjälpa mig att få den bästa vård jag kan här i sthlm, han kommer personligen att be läkarna på KS att se till att jag får komma på undersökning snart.

Och det är inte ens säkert än... Inte alls.. eller... jag vågar inte tänka att det inte är så för just nu känns alternativet att jag gått igenom allt det här och de återigen säger att det är något annat, det känns oöverkomligt.. jag vet inte vad jag gör i såna fall!

Först fick jag höra att jag inbillade mig allt.
Sen var det falsk ischias.
Vidare till vitaminbrist.
Som utvecklade sig till Karpaltunnelsyndrom.
Som visade sig vara borrelia.
Som i sin tur nu är MS...
Och vad blir nästa steg?

Det är det jag är mest rädd för, att det skulle visa sig att de ännu inte vet. Jag orkar inte med det en gång till. Jag trodde det var nog nu och det visade sig att det bara fortsätter och fortsätter...

På det stora är inget förändrat, det är som jocke säger, det är bara ord, inget är annorlunda, det är bara ett namn. Och så känner jag just nu, det är inte ens säkert den här gången, så nu är det bara att vänta... igen...
Mn han säger att han stannar hos mig, defekt eller inte, han har valt mig och så är det med den saken.. Min älskade man, vad skulle jag göra utan honom? Jag vet att han är minst lika rädd som jag, han är otrolig som klarar det här med mig. Vi har till och med klarat att skämta om det, att han är körd nu för vad jag än gör kan jag skylla på MS... Stackars kille...

Men han vill fortfarande ha mig...

jag säger som Journey, Don't stop believing---- damn jag är patetisk! Ha ha ha ha ha ha!