sammanbrott
Bara gråter....
Försöker sluta men hyperventilerar... Ska försöka sova, kanske blir bättre då...
Läste lite på MS-portalen och känner mig helt plötsligt tom på luft... Inser att det bara kommer gå neråt.. Har försökt hålla humöret uppe, men ikväll brakar jag igenom totalt och känner mig minst på jorden...
Jocke håller om mig, försöker trösta, säger att nej det kommer nog aldrig bli helt bra igen, men att det går det också, att vi klarar det... Han kramar mig så hårt han kan, pussar mig i nacken, torkar tårarna som bara fortätter rinna, försöker lugna ner mig så jag kan andas normalt...
För jag kan inte andas när jag tänker på det... Vill vara frisk.. VILL VARA FRISK!!! Fattta!!!
Jag hatar det här, att känna det som att jag inte fattar vad som händer med mig själv.. Och jag är fortfarande glad över att ha en diagnos, jag är det, men var det tvunget att bli såhär?!
Såg framför mig att jag skulle kunna komma igång med mitt liv nu under sommaren, det var bara vitaminbrist, det skulle ordna sig på ett kick! Nu sitter jag här med armar fulla med nålstick, en kropp uppjackad på kortison, har galet ont i vristerna efter att ha försökt vara ute och gå som vem som helst hela dagen.. det funkar ju inte! Det där är ju inte jag längre!!!
Nu är jag MS!
Och jag vet jag vet, jag är så mycket mer än en sjukdom, jag ve vet vet vet vet!!! Men just nu, JUST PRECIS NU är det allt jag är och jag kan inte hantera det!
Och jocke säger att jag får inte läsa mer om vad det står på internet på hemsidor och så, men jag vill vara förberedd också, jag vill inte längre gå här och inbilla mig att det här kommer att lösa sig, för just nu känns det verkligen inte som att det finns något sätt som jag ska kunna ha ett normalt liv! Och återigen, jag vet jag vet, det går att ha ett så nära normalt liv som möjligt, men jag tittar på bilder på hur sprutorna ser ut och de är STORA hur fan ska jag klara av att hålla på med det där?! Långa som en tändsticka! Och grova! Jag måste få med jocke så han kan lära sig att injicera mig också... Eller så får jag börja hänga på vårdcentralen en gång i veckan...
Allt jag velat göra.. Volontärarbete... Sticka iväg och jobba på skola någonstans... Vad ska bli av allt det?
Rasar...
Försöker sluta men hyperventilerar... Ska försöka sova, kanske blir bättre då...
Läste lite på MS-portalen och känner mig helt plötsligt tom på luft... Inser att det bara kommer gå neråt.. Har försökt hålla humöret uppe, men ikväll brakar jag igenom totalt och känner mig minst på jorden...
Jocke håller om mig, försöker trösta, säger att nej det kommer nog aldrig bli helt bra igen, men att det går det också, att vi klarar det... Han kramar mig så hårt han kan, pussar mig i nacken, torkar tårarna som bara fortätter rinna, försöker lugna ner mig så jag kan andas normalt...
För jag kan inte andas när jag tänker på det... Vill vara frisk.. VILL VARA FRISK!!! Fattta!!!
Jag hatar det här, att känna det som att jag inte fattar vad som händer med mig själv.. Och jag är fortfarande glad över att ha en diagnos, jag är det, men var det tvunget att bli såhär?!
Såg framför mig att jag skulle kunna komma igång med mitt liv nu under sommaren, det var bara vitaminbrist, det skulle ordna sig på ett kick! Nu sitter jag här med armar fulla med nålstick, en kropp uppjackad på kortison, har galet ont i vristerna efter att ha försökt vara ute och gå som vem som helst hela dagen.. det funkar ju inte! Det där är ju inte jag längre!!!
Nu är jag MS!
Och jag vet jag vet, jag är så mycket mer än en sjukdom, jag ve vet vet vet vet!!! Men just nu, JUST PRECIS NU är det allt jag är och jag kan inte hantera det!
Och jocke säger att jag får inte läsa mer om vad det står på internet på hemsidor och så, men jag vill vara förberedd också, jag vill inte längre gå här och inbilla mig att det här kommer att lösa sig, för just nu känns det verkligen inte som att det finns något sätt som jag ska kunna ha ett normalt liv! Och återigen, jag vet jag vet, det går att ha ett så nära normalt liv som möjligt, men jag tittar på bilder på hur sprutorna ser ut och de är STORA hur fan ska jag klara av att hålla på med det där?! Långa som en tändsticka! Och grova! Jag måste få med jocke så han kan lära sig att injicera mig också... Eller så får jag börja hänga på vårdcentralen en gång i veckan...
Allt jag velat göra.. Volontärarbete... Sticka iväg och jobba på skola någonstans... Vad ska bli av allt det?
Rasar...
Kommentarer
Postat av: Veronica
Kramar lite jag med. Många lever ju skovfritt när de tar annan hjälp än sjukvårdens. Finns mycket för dem att lära av oss som jobbar med kost och näring som behandling. Tveka inte att fråga om råd!
Postat av: Anonym
Har skrivit ett mail till dig...ett rätt så lååångt ett...Kram Elin
Trackback
