dazzle
Jag är glad.
Så himla glad över att ha varit där på RSS...
Jag känner att jag fick positiva tankar om att visst, det komemr bli en hel massa jobb, men det här är vad jag gör av det, och min inställning kommer att vara bidragande till hur mitt liv kommer se ut i framtiden.
L som jag pratade med tyckte att jag hade kommit långt med tanke på att jag inte haft klar diagnos mer än 1½ vecka och att jag sa en massa saker själv som hon i vanliga fall försöker få patienter att förstå.
Vi pratade om att acceptera eller hantera och skillnaderna i det om det fanns några och att det blir vad man gör det till. Vi pratade om hur jag vill gå vidare med det här, jag kunde få börja en diagnoskurs NU om jag ville (det startade en igår) men jag kände att jag väntar till i september så att jag får landa lite i migsjälv och känna efter under sommaren.
Hon förklarade om arbetsträning, om att hitta det JAG mår bra av och att göra det JAG vill, ingen annan kan göra det här jobbet åt mig, bara jag.. Och det känns bra liksom, jag är själv ansvarig för mitt öde.. Visst, det kommer vara delar av det här som jag inte kommer kunna råda över, men vad jag gör av det som kommer min väg, det är helt upp till mig!
På det stora hela känner jag mig bättre idag än vad jag gjort sen H sa första gången att det kanske var MS, faktiskt.. Det låter kanske otroligt, men jag känner äntligen att jag tänker på framtiden med ett positivt skimmer snarare än att låta tankar på hur jobbigt allt kommer att bli ta överhand...
På något dumt sätt känns det också skönt att L tyckte att jag var så himla duktig, att jag redan är på väg någonstans... Även om jag är positiv så sa hon att jag ska gråta och skrika och vara ett egoistiskt barn när jag vill, att andra kommer kunna hantera det och att det faktiskt är okej. Jag kommer sakta till insikt om att jag måste hitta sätt att acceptera och hantera att det här är en del av mig. Men jag VÄGRAR låta det bli HELA mig!
(och jo, L sa att hon jobbat med MS-patienter sen -94 och hittills inte träffat någon som blivit blind, så det skulle väl vara själva f**n om jag skulle bli det!!)
Så himla glad över att ha varit där på RSS...
Jag känner att jag fick positiva tankar om att visst, det komemr bli en hel massa jobb, men det här är vad jag gör av det, och min inställning kommer att vara bidragande till hur mitt liv kommer se ut i framtiden.
L som jag pratade med tyckte att jag hade kommit långt med tanke på att jag inte haft klar diagnos mer än 1½ vecka och att jag sa en massa saker själv som hon i vanliga fall försöker få patienter att förstå.
Vi pratade om att acceptera eller hantera och skillnaderna i det om det fanns några och att det blir vad man gör det till. Vi pratade om hur jag vill gå vidare med det här, jag kunde få börja en diagnoskurs NU om jag ville (det startade en igår) men jag kände att jag väntar till i september så att jag får landa lite i migsjälv och känna efter under sommaren.
Hon förklarade om arbetsträning, om att hitta det JAG mår bra av och att göra det JAG vill, ingen annan kan göra det här jobbet åt mig, bara jag.. Och det känns bra liksom, jag är själv ansvarig för mitt öde.. Visst, det kommer vara delar av det här som jag inte kommer kunna råda över, men vad jag gör av det som kommer min väg, det är helt upp till mig!
På det stora hela känner jag mig bättre idag än vad jag gjort sen H sa första gången att det kanske var MS, faktiskt.. Det låter kanske otroligt, men jag känner äntligen att jag tänker på framtiden med ett positivt skimmer snarare än att låta tankar på hur jobbigt allt kommer att bli ta överhand...
På något dumt sätt känns det också skönt att L tyckte att jag var så himla duktig, att jag redan är på väg någonstans... Även om jag är positiv så sa hon att jag ska gråta och skrika och vara ett egoistiskt barn när jag vill, att andra kommer kunna hantera det och att det faktiskt är okej. Jag kommer sakta till insikt om att jag måste hitta sätt att acceptera och hantera att det här är en del av mig. Men jag VÄGRAR låta det bli HELA mig!
(och jo, L sa att hon jobbat med MS-patienter sen -94 och hittills inte träffat någon som blivit blind, så det skulle väl vara själva f**n om jag skulle bli det!!)
Kommentarer
Postat av: Matilda
Underbart att det finns så fin hjälp att få! Tänker mycket på dej Hanna. Hoppas at vi ses snart, jag åker ut till Arholma i helgen.
kram
Postat av: mamman
Du är min hjältinna och bästa föredömme i HELA världen!!! Var får du din styrka ifrån??? Har vi kanske en liten del i det, vill gärna hoppas att det är så .Vad skönt vi ska det på Arholma .Längtar efter dig.Puss och kräm!!
Trackback
