kiharu

Så i julas gick jag till årdcentralen för att jag hade galet ont i örat. Läkaren som tittade sa att det inte var något konstigt alls. I förbi farten sa jag att min vänstra hand börjat domna bort och undrade om det kunde hänga ihop på något sätt. Det trodde han inte att det gjorde men han funderade på om jag kanske led av vitaminbrist som i så fall skulle vara orsaken till att även benen var bortdomnade.

Det lät fantastiskt!

Nu hade det ju gått ett par år och det hade börjat kännas som att det var ett konstant tillstånd som jag nog skulle vara tvungen att leva med, och här kom någon och sa att det kunde avhjälpas med vitaminer! Underbart! Fantastiskt! Härligt!

Så jag fick lämna lite blod, e ringde upp och sa att något inte stämde men att jag var tvungen att lämna prover igen för att se exakt vad det var som fattades. Det visade sig efter en vecka eller två att jag hade låga halter av b12, precis det som skulle ge de här symtomen och nu skulle jag få gå till vårdcentralen och ta en spruta varje morgon i en vecka och sedan piller, förmodligen resten av livet, men det kunde inte avgöras än. Läkaren ville taa mer prover för att se vad det hela berodde på, sköldkörtel vsade sig vara oskyldig så jag fick göra en gastroskopi för att kolla om det var något fel i magen.

Gastroskopin var inte kul, nej det är inget jag vill göra varje dag, men man klarar det bara man slappnar av, och jag hade en jättefin läkare och sköterska som utförde den på mig.

I samma veva domnade höger hand bort också så jag gick tillbaka till vårdcentralen, undrade varförjag blev sämre nu när jag påbörjat behandlingen? Ny läkare, trodde jag hade karpaltunnelsyndrom, tog mer prover för att kolla om något hänt med b12-värdet.  Så nu hade jag blivit vidareskickad till neurologen och fick dessutom hem ett brev ett par dagar senare att nu var mina vitaminvärden höga.
        Inget mer, inte en uppmaning om att sluta med tabletterna eller fortsätta eller kolla på något sätt. Nej nej... Och två dagar senare ringde läkare #1 och sa att gastroskopin var helt normal, inga svar alls - sluta äta medicinen i ett år så ser vi sen om det har hänt något! Va?! Jag blev ju fortfarande sämre! Skulle jag sluta nu och bara vänta ett år till och se, nu när jag äntligen kände att jag fick hjälp?! Mmm, nej det förstod han ju att det kändes jobbigt... Även han skickade mig till neurologen.

Så fick jag tid där. För att kolla karpaltunnelarna. Jocke följde med mig för jag var nervös. Kom dit, neurologen H var jättefin, pedagogisk och uppmärksam på alla små saker jag gjorde även när jag bara fumlade med min plånbok för att få upp mitt frikort (ja, för går man mycket och dessutom tar sprutor en gång om dagen i en vecka så får man frikort...). Men trodde han att det var karpaltunnelsyndrom? Nej nej, inte alls, fel fingrar var på verkade, han visade i en bok vilka fingrar som skulle varit bortdomnade, och han hade ju rätt, det stämde inte.

Mer tester! Magnetröntgen av hjärna och hals! Kör igång! Men först...

... fick jag elchocker i höger hand och fot, ingen höjdare. De ville kolla hur nervbanorna fungerade. De stack även in nålar och fick mig att röra på muskeln så nålen skrapade inne i handen. det var läskigast hittills.

... och mer blod, mycket blod den här gången, och jag blev löjligt ledsen när de tog det för jag kände mig som en nåldyna vid det laget. 

Så var jag nervös för magnetröntgen, hypokondrisk som jag är tänkte jag att de skulle hitta tumörer nu...