kiharu

Det här är alldeles för sent. Egentligen...

Jag kom på först igår att jag borde ha skrivit ner allt som hänt den senaste tiden för att kunna titta tillbaka, minnas när olika saker hände och hur olika besked fick mig att må. Nu är jag i början av upplösningen och därför känns det egentligen lite dumt.. Men men.

Hej!

Anledningen till att jag skriver är för att jag igår fick veta att mina bloprover inte visade det önskade positiva beskedet på borrelia utan jag måste göra ett märgvätskeprov från ryggraden. det magnetröntgen visade var att jag har minst 7 "vita fläckar" på hjärnan som innebär att jag har någon form av inflammation. Samtifigt som det känns otroligt obehagligt att jag har fläckar i hjärnan och på halsryggen innebär det ju samtidigt att de iallafall hittat något. Vilket är det bästa beskedet jag fått på flera år..

Let me explain:

För ungefär 5 år sedan tappade jag känsel i fötter och ben. En dag kände jag att när jag satt ner kunde jag inte känna av fläckar på undersidan av låren. det var obehaglgt men jag försökte nog tänka bort det som en engångsföreteelse. (Det kan dessutom varit så att jag var full när jag kände det första gången, och då tror man ju inte på allt kroppen försöker säga.) Det enda var väl att det spred sig. Efter en vecka eller så blev balansen sämre och jag minns starkt en kväll ute på ett skär då jag ramlade och spillde rödvin på min systers vita tröja (förlåt Tove, jag har inte glömt).

Sommaren tog slut och det blev värre. Jag flyttade till Gävle och hamnade på 3e våningen i ett hus utan hiss, inget större problem i sig, men det innebar att det tog en kvart för mig från port till lägenhet eftersom jag knappt kunde lyfta benen. jag gick till en läkare som sa att han trodde att det kanske var någon nerv i ryggen som spökade, någon inflammation kanske, så jag fick antibiotika och det släppte sakta men säkert.

Eftersom jag vantrivdes i gävle flyttade jag till Stockholm. Efter ungefär ett år träffade jag Jocke, jag berättade för honom att jag hade haft problem med benen tidigare men jag trodde inte att det skulle komma tillbaka. Samma sommar kände jag en dag att känseln försvann på undersidan av låren igen. Jag blev livrädd, det fic,k inte komma tillbaka, jag orkade inte, jag skulle påbörja en ny utbildning, förlovning, flytta ihop... Allt kändes helt plötsligt svajjigt, skulle han orka med allt?
             Jag började åka in till Norrtälje till en naprapat. Han sa att det var falsk ischias, en nerv i kläm i ryggen, fick en massa övningar som skulle göra allt bra. inget hände...
            Jag träffade en läkare som gav mig anti-inflammatorisk medicin för att minska svullnaden på den förmodade klämda nerven. inget hände...

så tiden gick och det blev ett mer eller mindre kroniskt tillstånd. gick inte till läkare för de hade ju redan sagt vad de trodde och inget hjälpte ju! Fick nästan känslan av att de trodde att jag inbillade mig, att det bara handlade om lathet.

Så kände jag från familj och vänner också. Jag ville inte gå ut för jag visste ju att mina kompisar ville dansa och jag orkade inte lyfta fötterna från golvet, än mindre röra dom i takt! Kände mig mer och mer isolerad, gick upp en massa i vikt för jag orkade inte göra någonting.. livet var skit, förutom att jag hade hittat rätt kille som stannade och hjälpte mig så mycket han kunde, men jag vet att jag har krävt otroligt mycket av honom.

Oj, det blev mycket.. fortsätter senare om varför det helt plötsligt finns en anledning att skriva om det hela, om vad som ändrades...