MRI
Gjorde avslutande magnetröntgen idag.
Det var som vanligt ingen fara, det enda är kanske att man får bra mycket tid på sig att fundera där inne.. Över en timme låg jag med huvudet fastspänt i en bur.. De längre scannerna tog ungefär 20 minuter, och inte blev jag varnad först så jag hade kunnat klia utan helt plötsligt låg man där med hårstrån som kittlar i pannan och tror att man ska förgås om man inte får klia...
Men som sagt, det gick bra, är inte så klaustrofobisk som jag kanske trodde innan jag började med allt det här, det mesta står man ut med.. Den här gången gick det relativt lätt att hitta var droppet med kontrastvätska skulle in också så jag slapp få nålen i handen, det gör lite ondare... Det hindrade iof inte att det blödde som fasen.. tydligen.. Jag märkte det inte när jag gick därifrån, men nu när jag kom hem och tog av mig koftan märkte jag att armvecket är alldeles blodigt och den där stackars lilla kompressen är knallröd.. Men men, det har slutat blöda nu. Jag vet inte om kontrastvätskan också är lite blodförtunnande, för även förra gången blödde jag ju också rejält mer än vad jag brukar..
Där inne i röret började jag tänka på första gången jag gjorde MRI i vällingby, vad rädd jag var.. Och sen tänkte jag på nä'r jag och jocke fått veta att det nog var MS och vi stod i hissen på väg ner i läkarhuset i vällingby och jag grät och grät.. Usch vad jobbigt det var.. Det kändes verkligen då som att sjunka genom jorden, nu känns det som att jag är starkare. Jag tror till och med att det är lite tack vare sjukdomen, jag vet vad jag orkar med nu och jag vet att det här inte är slutet. Så kändes det väl lite då, som att nu var det slut...
Jag tänkte på hur fantastiskt tur jag haft som fått ha jocke vid min sida genom allt det här. Just nu tränar vi på att han ska be mig om saker och inte tvärtom.. Har väl fastnat i en rutin där han får hjälpa mig med allt för att jag inte orkat, men nu är det slut med det. Löjligt hur lycklig man kan vara över att någon ber en hämta ett glas vatten, men så är det hemma hos oss nu, båda blir glada när jag får göra något åt honom och han inte bara gör det själv.. Låter det konstigt? Jag tror det är en del i min rehabilitering...
Inne i röret fick jag lyssna på Lugna Favoriter, kan man väl säga vad man vill om, men där inne i kylan (ja det är rätt kallt, fläktar) kom Nothing's gonna stop us now med Starship, min och Carros singstar-ballad, och då påmindes jag om att jag verkligen inte är ensam, inte ens inne på magnetröntgen är jag ensam.. Väl ute gick jag genom vasaparken till st.eriksplan, galet soligt, klarblå himmel, barn som lekte... Livet är rätt härligt ändå.
Det var som vanligt ingen fara, det enda är kanske att man får bra mycket tid på sig att fundera där inne.. Över en timme låg jag med huvudet fastspänt i en bur.. De längre scannerna tog ungefär 20 minuter, och inte blev jag varnad först så jag hade kunnat klia utan helt plötsligt låg man där med hårstrån som kittlar i pannan och tror att man ska förgås om man inte får klia...
Men som sagt, det gick bra, är inte så klaustrofobisk som jag kanske trodde innan jag började med allt det här, det mesta står man ut med.. Den här gången gick det relativt lätt att hitta var droppet med kontrastvätska skulle in också så jag slapp få nålen i handen, det gör lite ondare... Det hindrade iof inte att det blödde som fasen.. tydligen.. Jag märkte det inte när jag gick därifrån, men nu när jag kom hem och tog av mig koftan märkte jag att armvecket är alldeles blodigt och den där stackars lilla kompressen är knallröd.. Men men, det har slutat blöda nu. Jag vet inte om kontrastvätskan också är lite blodförtunnande, för även förra gången blödde jag ju också rejält mer än vad jag brukar..
Där inne i röret började jag tänka på första gången jag gjorde MRI i vällingby, vad rädd jag var.. Och sen tänkte jag på nä'r jag och jocke fått veta att det nog var MS och vi stod i hissen på väg ner i läkarhuset i vällingby och jag grät och grät.. Usch vad jobbigt det var.. Det kändes verkligen då som att sjunka genom jorden, nu känns det som att jag är starkare. Jag tror till och med att det är lite tack vare sjukdomen, jag vet vad jag orkar med nu och jag vet att det här inte är slutet. Så kändes det väl lite då, som att nu var det slut...
Jag tänkte på hur fantastiskt tur jag haft som fått ha jocke vid min sida genom allt det här. Just nu tränar vi på att han ska be mig om saker och inte tvärtom.. Har väl fastnat i en rutin där han får hjälpa mig med allt för att jag inte orkat, men nu är det slut med det. Löjligt hur lycklig man kan vara över att någon ber en hämta ett glas vatten, men så är det hemma hos oss nu, båda blir glada när jag får göra något åt honom och han inte bara gör det själv.. Låter det konstigt? Jag tror det är en del i min rehabilitering...
Inne i röret fick jag lyssna på Lugna Favoriter, kan man väl säga vad man vill om, men där inne i kylan (ja det är rätt kallt, fläktar) kom Nothing's gonna stop us now med Starship, min och Carros singstar-ballad, och då påmindes jag om att jag verkligen inte är ensam, inte ens inne på magnetröntgen är jag ensam.. Väl ute gick jag genom vasaparken till st.eriksplan, galet soligt, klarblå himmel, barn som lekte... Livet är rätt härligt ändå.
Kommentarer
Trackback
