kiharu

Det är de där jäkla 2% av ovisshet som förstör för mig!
Om det inte hade varit för dom hade jag kunnat börja acceptera och tänka igenom vad det här innebär för mig. Men nu ligger de där och molar i bakgrunden och gör att jag fortfarande inte kan slappna av. Jag vet ju egentligen inte hur säkra de överhuvudtaget kan vara, 98% kanske är det bästa jag kan vänta mig?! Äsch, träffar dr P på onsdag efter kortisondroppet så får vi se då...

Har suttit i telefon hela morgonen, först för att komma fram till informationssjöterskan på KS om hur lång tid det kommer att ta på måndagmorgon och om jag kommer hinna till vällingby för att ta ut p-staven. När jag äntligen kom fram sa de att det nog inte är några problem, det ska ta ungefär 1½ timme allt som allt... Sen pratade jag med kvinnokliniken i Vällingby och kollade om det gjorde någon skillnad för dom, de frågade om jag kunde börja med kortisonet på tisdag istället men när de förstod att det var via dropp sa de att det var okej och så länge jag hinner går det bra...

Skönt... Vill ha så mycket som möjligt gjort nu så jag kan börja slappna av...

Och jag har fått en sjukskrivning. Kommer inte direkt få ut några pengar eftersom jag inte har något jobb, men jag tror det är bra för mig mentalt, annars kommer jag få för mig att jag ska jobba för att det känns som att jag är lat, nu kommer jag att ha ett papper på att jag FÅR ta det lugnt och fokusera på att må bra istället. Det kommer innebära en ekonomiskt jobbig period eftersom de där pengarna jag tjänar in gör att jag klarar mig rätt långt in på hösten... Nu ska jag kolla om jag kan få studiebidrag igen från csn, att jag har särskilda skäl, vi får väl se...

I övrigt är det som vanligt, lite ont i ryggen, men jag lever.. Det var verkligen inte kul igår... Ryggmärgsvätskeprovet gjorde himla ont, fick ligga i fosterställning och jocke stod och strök mig över håret. Det var nog en smalare nål för det var nog egentligen lika mycket som förra gången, men det tog mycket längre tid. kändes det som iallafall.. Då och då strålade liksom kall smärta nerför ryggraden och ner efter svanskotan. ingen höjdare direkt... Men när han väl hittat rätt ställe sa han snabbt "Nu är nålen på rätt ställe, nu tänker vi oss bort, inte alls på KS neurolog och har en nål i ryggen! Vad är det för sommarjobb du brukar ha?". Och då kunde jag skratta lite och sen kändes det rätt okej.
När jag ställde mig upp efteråt fick jag ont i huvudet, det är egentligen rätt häftigt, det gjorde verkligen bara ont när jag stod/satt upprätt, låg jag ner var det okej..
Så fick jag ta blodprover... Kunde inte fatta hur många rör hon radade upp, 8-10stycken!! och stora var dom! Blodprov börjar jag känna mig van vid, det gick snabbt liksom, återigen var jocke en ängel och strök mig över kinden hela tiden...
Sen fick jag ligga ner på en säng i något sånt där litet skrymsle i korridoren bakom ett skynke. Kändes skönt, men blev jättetrött där inne. Guliiga sköterskan (som stulit allt mitt blod!) frågade om jag ville ha något att dricka och sa att jag fick gå när jag ville och inte behövde säga till..

Låg kvar i kanske 5 minuter, sen tog vi en taxi hem...

Det var väl ungefär allt.. Ja förutom att jag och jocke råkade sätta oss i rökrutan när vi skulle äta lunch innan... mindre kul..