äntligen sol
Det har regnat i rpincip sen vi kom hit med några få uppehåll men inte så att an velat ligga ute i bikini... långt ifrån...
Men idag sken solen, jag har skrivit ett lååååångt brev till jocke som ska skickas imorgon och så har jag solat,,, Först låg jag på tomten, men så var det mycket ljud där, sen flyttade jag till bryggan och låg en stund men började ledsna ungefär samtidigt som alla kom ner till bryggan och blev tråkiga tjejen som flyttade upp i skuggan på tomten istället... Men men, sen flyttade jag ut, somnade på en madrass på gräsmattan och sen gick jag in och läste i skuggan uppe i backstugan när jag kände att jag fått nog...
Nu är jag slö, ville inte följa med julia och gänget och grilla på en ö för jag kände mig inte i form att skutta mellan båt och klippor efter att jag gått så mycket igår.. Måste börja planera! Men de ska höra av sig när de kommer tillbaka till ön, men det lär väl bli rätt sent och då tror jag att jag sover hur som.. Jag bara sover och sover, fy vilken tråkig vän jag är!
Känner mig positiv till livet idag igen trots att det svider i fötterna när jag går, men det är en mindre plåga...
Har diskuterat planer inför sommaren med mamma och pappa och förklarat att vissa saker som jag vill göra går inte att skjuta upp för jag vet inte hur jag kommer må nästa sommar, om saker och ting kan vänta eller inte... Jag tror/hoppas att de förstår även om jag också förstår deras vilja att ordna vissa saker och planera... Men jag tror att det är det jag börjar inse nu med sjukdomen, att vissa saker kommer jag aldrig kunna råda över, precis som med vädret, det blir som det blir. Och om jag vill kunna hantera en del saker på bästa sätt så kan jag inte sitta och vänta och planera utan faktiskt ta tillfällen i akt och göra det jag vill. Jag förstår nu hur de som blir sjuka säger att de började leva först då, jag känner lite samma sak... Att skjuta upp saker leder till ingenting...
Men idag sken solen, jag har skrivit ett lååååångt brev till jocke som ska skickas imorgon och så har jag solat,,, Först låg jag på tomten, men så var det mycket ljud där, sen flyttade jag till bryggan och låg en stund men började ledsna ungefär samtidigt som alla kom ner till bryggan och blev tråkiga tjejen som flyttade upp i skuggan på tomten istället... Men men, sen flyttade jag ut, somnade på en madrass på gräsmattan och sen gick jag in och läste i skuggan uppe i backstugan när jag kände att jag fått nog...
Nu är jag slö, ville inte följa med julia och gänget och grilla på en ö för jag kände mig inte i form att skutta mellan båt och klippor efter att jag gått så mycket igår.. Måste börja planera! Men de ska höra av sig när de kommer tillbaka till ön, men det lär väl bli rätt sent och då tror jag att jag sover hur som.. Jag bara sover och sover, fy vilken tråkig vän jag är!
Känner mig positiv till livet idag igen trots att det svider i fötterna när jag går, men det är en mindre plåga...
Har diskuterat planer inför sommaren med mamma och pappa och förklarat att vissa saker som jag vill göra går inte att skjuta upp för jag vet inte hur jag kommer må nästa sommar, om saker och ting kan vänta eller inte... Jag tror/hoppas att de förstår även om jag också förstår deras vilja att ordna vissa saker och planera... Men jag tror att det är det jag börjar inse nu med sjukdomen, att vissa saker kommer jag aldrig kunna råda över, precis som med vädret, det blir som det blir. Och om jag vill kunna hantera en del saker på bästa sätt så kan jag inte sitta och vänta och planera utan faktiskt ta tillfällen i akt och göra det jag vill. Jag förstår nu hur de som blir sjuka säger att de började leva först då, jag känner lite samma sak... Att skjuta upp saker leder till ingenting...
Kommentarer
Trackback
